Sante Orsola e Caterina

	Sante Orsola e Caterina
	Kyrka
	Sante Orsola e Caterina.; Fotografi från 1920-talet.
Land	Italien
Ort	Rom
Trossamfund	Romersk-katolska kyrkan
Stift	Roms stift
Plats	Via di Tor de' Specchi (dagens Via del Teatro di Marcello)
Dekonsekrerad/; Riven
- Riven	1929
	Sante Orsola e Caterina (nummer 981 vid den röda pilen) på Giovanni Battista Nollis Rom-karta från 1748. Nummer 977 anger Sant'Andrea in Vincis. Sante Orsola e Caterina (nummer 981 vid den röda pilen) på Giovanni Battista Nollis Rom-karta från 1748. Nummer 977 anger Sant'Andrea in Vincis.

Sante Orsola e Caterina, även benämnd San Nicola dei Funari,^[1] var en kyrkobyggnad i Rom, helgad åt de heliga Ursula och Katarina. Kyrkan var belägen i Rione Campitelli, vid Via di Tor de' Specchi, dagens Via del Teatro di Marcello, i närheten av Capitoliums västsluttning.

Kyrkans historia

En inskrift på en sten från år 1180, som numera återfinns på Palazzo Venezias gård, omtalar konsekreringen av kyrkans högaltare.^[2] Kyrkan nämns i Catalogo di Cencio Camerario, en förteckning över Roms kyrkor sammanställd av Cencio Savelli år 1192 och bär där namnet sco. Nicolao Funariorum.^[3] Kyrkan var ursprungligen helgad åt den helige Nikolaus. ”Funariorum” åsyftar de repslagare, vilka utövade sitt hantverk i grannskapet.^[2] I en förteckning över Roms kyrkor från år 1492 benämns kyrkan S. Nicolai in sinistra scalae Arae Caeli.^[4]

År 1599 grundades Confraternita delle Sante Orsola e Caterina i kyrkan Santa Maria della Pietà vid Piazza Colonna. Efter att ha lämnat denna kyrka och under kort tid ha innehaft ett oratorium vid Piazza del Popolo förlänade påve Alexander VII 1662 brödraskapet kyrkan San Nicola dei Funari, vars helgondedikation ändrades till de heliga Ursula och Katarina. Minnet av denna tilldragelse hugfästes genom insättandet av en inskription över kyrkans ingångsportal:^[2]^[5]^[6]

ALEXANDRO VII PONT[IFEX]. OPT[IMUS]. MAX[IMUS]. QUOD ECCLESIA OLIM PAROCHIALIS S[ANCTI]. NICOLAI DE FUNARIIS BASILICAE S[ANCTI]. MARCI SUA MUNIFICENTIA UNITA UT ARCHIFRATERNIATI S[ANCTE]. URSULAE ET CATHARINAE IN USUM PERPETUUM CONCEDERETUR AD BENEFICIA PROPENSIOR ANNUERIT ILL[USTRISSI]MUS REV[ERENDISSI]MUS D[OMI]NUS ORATIUS MATTEIUS PRIMICERIUS

År 1674 upphöjde påve Clemens X brödraskapet till Arciconfraternita och beviljade deras kyrka avlat och privilegier. Ett drygt sekel senare, år 1783, avskaffades brödraskapet och kyrkan överlämnades åt Compagnia dei Preti Secolari Sussudio Ecclesiastico. Dessförinnan hade kyrkan genomgått en restaurering utförd av Carlo de Dominicis.^[2]^[7]^[8]

Kyrkans exteriör

Fasaden var inkorporerad i ett bostadshus. Dess nedre våning hade tre ingångsportar, varav de två sidoportarna kröntes av gallerförsedda fönster. Nedervåningen dominerades av ingångsportalen med dess doriska kolonner på höga socklar. Ovanför portalen, som kröntes av ett brutet pediment, satt i den övre våningen Alexander VII:s inskription och ovanför denna en fresk föreställande Den heliga Ursula vördande Madonnan. Denna hade under 1600-talets senare hälft ersatt Giovanni de' Vecchis fresk Madonnan och den helige Nikolaus.^[2]

Kyrkans interiör

Högaltaret hade en Nikolaus-ikon och sidoaltarna var invigda åt Ursula respektive Katarina. Presbyteriet hade en elliptisk kupol, kassetterad med rosor. Under 1700-talet utfördes rikliga stuckarbeten i kyrkans interiör.^[9] Kyrkans takvalv vilade på joniska pilastrar.

Rivning

Under 1920-talet företogs en omfattande friläggning av Capitolium-kullen och i stort sett hela bebyggelsen mellan Santa Maria in Aracoeli och Marcellusteatern – såväl sakrala som profana byggnader – revs. Kyrkan Sante Orsola e Caterina demolerades 1929.^[2]

Bilder

Sante Orsola e Caterina (vid den röda pilen, här benämnd S. NICOΓO) på Maggis, Maupins och Losis Rom-karta från 1625.
Sante Orsola e Caterina på Rodolfo Lancianis Rom-karta från 1893–1901.

Referenser

Noter

^ Hülsen 1927, s. 185.
^ [a b c d e f] Lombardi 1998, s. 276.
^ ”Il Catalogo di Cencio Camerario (1192)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/4.html. Läst 14 oktober 2015.
^ Hülsen 1927, s. 399.
^ Armellini 1982, s. 552.
^ Moroni Lumbroso & Martini 1963, s. 66.
^ Venuti 1767, s. 826.
^ Melchiorri 1840, s. 426.
^ Cederna 2006, s. 131.

Tryckta källor

Armellini, Mariano (1982) [1891] (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Edizioni del Pasquino. OCLC 73221620
Cederna, Antonio (2006) (på italienska). Mussolini urbanista: lo sventramento di Roma negli anni del consenso. Venezia: Corte del Fontego. ISBN 88-95124-01-4. OCLC 78202810
Hülsen, Christian (1927) (på italienska). Le chiese di Roma nel medio evo. Firenze: Leo S. Olschki. OCLC 3696954
Lombardi, Ferruccio (1998) (på italienska). Roma: le chiese scomparse: la memoria storica della città (2). Roma: Fratelli Palombi Editori. ISBN 88-7621-069-5. OCLC 41949329
Melchiorri, Giuseppe (1840) (på italienska). Guida metodica di Roma e suoi contorni. Roma: Tipografia Puccinelli. OCLC 602658635
Moroni Lumbroso, Matizia; Martini, Antonio (1963) (på italienska). Le confraternite romane nelle loro chiese. Roma: Fondazione Marco Besso. OCLC 2699367
Venuti, Ridolfino (1767) (på italienska). Accurata, e succinta descrizione topografica e istorica di Roma moderna. Roma: Carlo Barbiellini al Corso. OCLC 8825495

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Sante Orsola e Caterina.
Bilder & media

[1] Hülsen 1927, s. 185.

[Lombardi276-2] [a b c d e f] Lombardi 1998, s. 276.

[3] ”Il Catalogo di Cencio Camerario (1192)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/4.html. Läst 14 oktober 2015.

[4] Hülsen 1927, s. 399.

[5] Armellini 1982, s. 552.

[6] Moroni Lumbroso & Martini 1963, s. 66.

[7] Venuti 1767, s. 826.

[8] Melchiorri 1840, s. 426.

[9] Cederna 2006, s. 131.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]