Realismens litteratur

Realismens litteratur

Realismen som en litterär epok varade mellan 1830 och 1900, men genomsyrar även idag majoriteten av all litteratur som ges ut. Under epoken blir en strävan efter att skildra omvärlden så realistiskt som möjligt, det vill säga ur ett mer eller mindre objektivt och vetenskapligt perspektiv, tongivande. Realismen som stilriktning är dock parallell med andra riktningar som senromantik, naturalism och symbolism - där naturalismen kan sägas vara en förlängning av och en yttersta konsekvens av realismen. En av de tidigaste förekomsterna av termen realism i den nutida betydelsen är i Mercure français du XIXe siècle in (1826) i vilken ordet används för att beskriva en doktrin som baseras på att man inte ska imitera tidigare konst utan i stället använda naturen och det samtida livet som förebild. Realistiska drag fanns redan tidigt i litteraturhistorien men då i de "lägre" genrerna, vilket har lett till att man inte har tagit dem i beaktande när man har delat in litteraturhistorien i perioder. Om man ser realism som ett sätt att skriva har realistisk litteratur skrivits oavbrutet fram till idag. Naturalismen är en radikalare form av realism som använde sig av manifest för hur litteratur skulle skrivas, medan realismen snarare är en litteraturvetenskaplig efterkonstruktion.

En av de tidiga realistiska författarna, Daniel Defoe.

Historisk bakgrund

Realismens rötter kan i England spåras tillbaka till författare som Daniel Defoe och Richardson medan den i Skandinavien inte kommer förrän efter högromantiken. Realismen är nära förknippad med liberalismen vilket gör att man symboliskt kan koppla realismen till julirevolutionen i Frankrike.

Perioden då realismen varade, det vill säga mellan 1830 och 1900, var en period präglad av snabb samhällsutveckling. Denna tid kom att kallas den industriella revolutionen. Massor av människor flyttade från landsbygden till städerna för att få arbete. Där levde flertalet under omänskliga förhållanden och arbetade långa arbetsdagar för svältlöner. Barnarbete var vanligt. Flera revolter mot orättvisorna i Europa slogs ner under denna tid.

Litteraturen

Litterära kännetecken

Den realistiska litteraturen satte vanliga människor och vardagliga händelser i centrum, till skillnad från romantikens litteratur som gärna skildrade undantagsmänniskor, ädla hjältar och demoniska skurkar. Man skildrade helst inte övernaturliga händelser, allt skulle kunna förklaras förnuftsmässigt. Man ville visa hur verkligheten verkligen var för de flesta människor, istället för att drömma sig bort i sagornas värld. Kravet på verklighetstrogenhet kolliderade ofta med kravet på att författarna skulle sälja bra. Därför kan man säga att den sortens litteratur som gavs ut som månadsföljetonger knappast var realistiska.

Ofta leder detaljrealismen hos författare som till exempel Jonathan Swift att berättelsen blir fragmentarisk och läsaren förlorar överblicken och sammanhanget. Det gör att det ofta är upp till läsaren att tolka den realistiska prosans budskap utifrån sin egen världsbild. Även om innehållet i böckerna var realistiskt var den språkliga realismen inte särskilt utvecklad; till exempel återges inte dialoger särskilt realistiskt.

Klasskillnaderna var på den här tiden mycket stora och många författare skrev om just detta. 1848 skrev Karl Marx och Friedrich Engels det Kommunistiska manifestet. Deras idéer kan sammanfattas med att de ville avskaffa rätten till privat ägande av produktionsmedlen, istället skulle de ägas av staten eller folket, på så sätt skulle rikedomarna delas lika, istället för som det var då, där en liten klick var stormrika medan större delen av befolkningen levde under usla omständigheter.

Charles Dickens, 1867.

Följetongsromanerna

Under 1800-talet blev det allt vanligare att romaner utgavs som följetonger. Illustrerade månadsmagasin och häftesutgivna romaner var den tidens familjeunderhållning för medelklassen. Man gav ut romaner som följetonger som det gick att prenumerera på. I takt med att medelklassen i städerna ökade kom fler och fler månadsmagasin. Konkurrensen var stor, och det gällde att knyta så många läsare som möjligt. Författarna till dessa romaner styrdes hårt av de många regler som gällde.

Berättelsen skulle ofta vara lätta att ta till sig, vara spännande, särskilt i slutet av varje avsnitt. Karaktärerna skulle vara okomplicerade, jättesnälla hjältar och demoniska bovar, inga mellanting. De fick inte vara otäcka, för de skulle läsas inför hela familjen. Slutet skulle alltid vara lyckligt. Romanerna var inte av särskilt hög kvalitet. Oftast var det snabbt skrivna arbeten (vad vissa skulle kalla skräplitteratur).

Charles Dickens började som författare för sådana här historier men när han blivit berömd började han skriva mer realistiskt och allvarligt och började skriva om sociala orättvisor i samhället, till exempel i Oliver Twist vilket publicerades 1838. Detta till trots fortsatte hans läsarskara bara att öka.

Det Dickens är mest känd för är att skriva sina historier om det han ser ute i samhället, framförallt i arbetarklassen.

Fredrika Bremer.

Realismen i Norden

I Sverige var realismen i förbund med liberalismen precis som i resten av Europa. Under perioden 1830–1880 etablerar sig pressen och prosaberättelsen för en bred publik. Det är dock svårt att göra en periodindelning då bara ett fåtal betydande författare debuterar och inga nya radikala program läggs fram. Den händelse som brukar få markera denna epok är grundandet av Aftonbladet år 1830. I Aftonbladet förekom de mycket populära följetongsromanerna som var typiska för sin tid.

Till de realistiska prosaförfattarna räknas Fredrika Bremer, Carl Jonas Love Almqvist och Erik Gustaf Geijer. Almqvist är ett exempel hur romantiken blandades och samexisterade med realismen; Almqvist skrev romantisk lyrik parallellt med sin realistiska prosa.

I det då ryska storfurstendömet Finland nådde romantiken, med Johan Ludvig Runeberg i spetsen, sin höjdpunkt under 1830-1840-talet, vilket gör periodindelningen ännu svårare.

Under 1870-talet började litteraturen alltmer inriktas på debatt. Starka nordiska karaktärer som Georg Brandes och Henrik Ibsen samt införandet av naturalistiska tankegångar från Frankrike inledde det som litteraturhistoriker kallar åttiotalet och det moderna genombrottet i Norden.