Flygekorre
| Flygekorre Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Gnagare Rodentia |
| Familj | Sciuridae |
| Underfamilj | Sciurinae |
| Tribus | Flygekorrar |
| Släkte | Pteromys |
| Art | Flygekorre P. volans |
| Vetenskapligt namn | |
| § Pteromys volans | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 Utbredningsområde | |
| Synonymer | |
| |
 | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Flygekorre (Pteromys volans) är en trädlevande gnagare som förekommer i palearktis.
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Flygekorren är silvergrå på ovansidan och nästan helt vit på undersidan. Längs sidorna, mellan fram- och bakbenen, har den ett hudveck för glidflykt. Ögonen är svarta och mycket stora.[2] Kroppslängden uppgår till 13,5–20,5 cm förutom svansen som är 9–14 cm lång. Vikten är 95–170 g.[3]
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]Flygekorren finns från södra och västra Finland, i Baltikum och längs taigan, via Mongoliet och norra Kina, och österut till Korea och norra Japan (Hokkaido).[1]
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]Flygekorren är skymnings- till nattaktiv. Den lever företrädesvis i blandskog, speciellt äldre sådan, där den bor i hål i gamla träd. På grund av det moderna skogsbruket har flygekorren dragit sig mot mer bebyggda områden, där den bosätter sig i hus och fågelholkar.[2] Den kan gå upp till 1 500 m i bergen.[1]
Vid flykt mellan träden eller från toppen av ett träd till lägre belägna delar spänner flygekorren ut sitt hudveck och kastar sig ut i en styrd glidflykt. Denna kan uppgå till omkring 50 meter.[2] Den är även en skicklig klättrare. På marken rör den sig emellertid långsamt, i korta hopp.[4]
Den sover inte vintersömn men kalla vinterdagar kan den sova i sitt bohål i flera dagar åt gången. Vid sådana tillfällen täpper den ofta igen ingången.[4]
Naturliga hot är större rovfåglar och mård. Flygekorrar som vistas nära bebyggelse kan falla offer för hundar och tamkatter.[2]
Föda
[redigera | redigera wikitext]Vinterfödan är framför allt hängen av al och björk, kvistar och kottar som samlats ihop i stora förråd. I övrigt under året förtär den gröna växtdelar, bär och nötter. Vissa källor rapporterar att den i undantagsfall tar fågelägg och -ungar,[4][2] men senare forskning har inte kunnat bekräfta detta.[5]
Fortplantning
[redigera | redigera wikitext]Uppgifterna om fortplantningen är osäkra, men det förefaller som om flygekorren får en till två kullar per år, omkring maj och i juni till juli. Kullen består av 1–6 (vanligen 2–3) ungar. Dräktighetstiden är omkring 4 veckor.[5] När ungarna föds är de blinda och öppnar inte ögonen tidigare än ungefär 14 dagar efter födseln. De dias upp till 70 dygn. Livslängden i det vilda är normalt åtminstone 5 år.[4]
Status och hot
[redigera | redigera wikitext]Arten är klassificerad som livskraftig ("LC") av IUCN, men populationen minskar, och har gjort så mera påtagligt sedan 1950-talet[4] på grund av det moderna skogsbruket. Den är klassificerad som sårbar ("VU") i Finland och Kina.[1]
Fast den eurasiska flygekorren förekommer rikligt i mellersta Asien, är den i EU klassad som en starkt hotad art, då den inom EU förekommer endast i Finland och Estland. Man befarade att beståndet i Finland var på stark tillbakagång, men en undersökning 2006 i Västra och Södra Finland gav vid handen att det ännu finns 143 000 bebodda bon.[källa behövs]
Beståndet hotas dock av den moderna skogshushållningen samt minskande och alltmer isolerade habitat.[1]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e] Pteromys volans IUCN (2016). Auktorer: Shar, S., Lkhagvasuren, D., Henttonen, H., Maran, T. & Hanski, I. (engelska) Läst 2022-10-24
- ^ [a b c d e] Jensen, Birger (1993). Nordens däggdjur. Stockholm: Norstedts. sid. 96-100. ISBN 91-1-933262-9
- ^ Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur. Göteborg: Wahlström & Widstrand. sid. 88-90. ISBN 91-46-16576-2
- ^ [a b c d e] Curry-Lindahl, Kai (1988). Däggdjur, groddjur & kräldjur. Stockholm: Norstedts. sid. 253-254. ISBN 91-1-864142-3
- ^ [a b] Lauren Pascoe (1999). ”Pteromys volans” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Pteromys_volans.html. Läst 21 januari 2010.
|