Jacques-Louis David – Horatiernas ed (1774). Louvren , Paris .
Antonio Canova – Amor och Psyche (1793). Louvren, Paris.
Robert Smirke – British Museum .
Nyklassicism (ibland nyantik ) var den mest betydelsefulla stilen inom konst och arkitektur i Europa och Nordamerika från cirka 1750.[ 1] Stilen förblev populär fram till cirka 1820 i fråga om konst, medan den höll sig dominerade ända fram till och med 1880-talets byggboom i fråga om husbyggande. Från och med 1890-talet började stilen blandas upp med fantasifulla så kallade nystilar och nybarock för att sedermera nästan helt ersättas av art nouveau och jugend .
Nyklassicismen, neoklassicism, inspirerades av grekisk -romerska former, känslolägen och ideal. Stilen var inte bara en reaktion mot rokokon utan hade också en politisk sida i Frankrike och Amerika , där anspelningarna på de "demokratiska " styrena i Grekland och i den romerska republiken sågs som stöd för de revolutionära regeringarna i Frankrike och Amerika.
Nyklassicismen inspirerades av de arkeologiska fynden vid utgrävningarna i Pompeji och Herculaneum 1748[ 2] och av den tyske arkeologen Winckelmanns författarskap.[ 3] I England hade skulptören John Flaxman , porslinsfabriken Wedgwoods "etruriska" servis och Adamstilen i heminredningen samtliga sitt ursprung i pånyttfödelsen av antikens klassiska motiv, ämnen och dekorutsmyckning . I Rom var skulptörerna Antonio Canova och Bertel Thorvaldsen nyklassicismens stora företrädare, och i Frankrike , där den kom att förknippas med revolutionen , Jacques-Louis David .[ 4]
Inom arkitekturen uppstod stilen på 1760-talet och spreds till Frankrike, England och Ryssland . En klassicerande tendens hade dock funnits redan under barocken på 1600-talet. Utmärkande drag är bruket av ordningar (fristående kolonner eller pilastrar ), pediment , entablement , friser och klassiska dekorornament .[ 5] [ 6] Bland arkitekterna märks Filippo Juvarra , Luigi Vanvitelli och John Nash .[ 7]