Nykantianism
Nykantianism var en heterogen grupp av filosofiska riktningar i Tyskland från mitten av 1800-talet, vilka i något avseende anknöt till Immanuel Kant och hans epistemologi.
Man riktade sin kritik främst mot den Schelling-Hegelska metafysiken, gentemot vilken man sökte känning med den exakta naturvetenskapen; å andra sidan mot den naturvetenskapen åberopande materialismen. Senare sökte nykantianerna på egna vägar systematiskt vidareutveckla den kantska filosofin men klövs samtidigt i två riktningar genom utbrytning av den så kallade Marburgskolan. I början av 1900-talet gick den nykantianka filosofin tillbaka genom ett nyväckt intresse för metafysik.[1]
Bland nykantianerna återfinns Friedrich Albert Lange, Otto Liebmann, Eduard Zeller, Hermann von Helmholtz, Hermann Cohen, Paul Natorp, Ernst Troeltsch, Nicolai Hartmann, Ernst Cassirer och John Hick.
I Frankrike kan Charles Renouvier ses som företrädare för tankar mycket snarlika nykantianernas.[2]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Neukantianismus, 18 december 2013.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 379–380
- ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 380
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Höffe, Otfried (2004). Immanuel Kant. Stockholm: Thales. sid. 285–289. ISBN 91-7235-036-9