Hoppa till innehållet

Gustaf Sparre (talman)

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Nils Gustaf Alexander Sparre)
Gustaf Sparre


Ledamot av Sveriges riksdag
Mandatperiod
1865–1866
1871–1888
1889–1908
Valkrets Ridderskapet och adeln (1862–1863 och 1865–1866)
Skaraborgs läns valkrets (1871–1888)
Västernorrlands läns valkrets (1889–1908)
Uppdrag i riksdagen
Riksdagsman för ridderskapet och adeln 1862–1863 och 1865–1866
Ledamot av första kammaren (1871–1908)
Talman i första kammaren 1896–1908
Vice talman i första kammaren 1891–1895

Född 31 maj 1834
Fågelås församling, Skaraborgs län
Död 4 september 1914 (80 år)
Ova församling, Skaraborgs län
Gravplats Ova kyrkogård[1]
Nationalitet Svensk
Politiskt parti Skånska partiet (1873–1884)
Centern (1885–1887)
Första kammarens minoritetsparti (1888–1895)
Vilde (1896–1908)
Yrke Greve, godsägare
Gustaf Sparre.

Nils Gustaf Alexander Sparre af Söfdeborg (i riksdagen kallad Sparre i Almnäs, senare Sparre i Stockholm och Sparre i Mariedal), född 31 maj 1834 i Fågelås församling, Skaraborgs län, död 4 september 1914 i Ova församling, Skaraborgs län,[2][3] var en svensk greve, politiker, godsägare och kammarherre. Han var vice talman 18911895 och talman 18961908 i första kammaren.

Sparre var i riksdagen ledamot av Ridderskapet och adeln 18621863 samt 18651866, han var ledamot av första kammaren 18701888 och 18881908. Sparre var ordförande i riksdagens statsutskott under åren 1883–1895. Under sin tid som riksdagspolitiker erhöll han flera gånger erbjudande av Oscar II att bli regeringschef, främst efter Boströms avgång 1900, men han avböjde samtliga anbud.[4]

Sparre föddes som son till överstekammarjunkaren greve Johan Alexander Artemis Sparre och dennes hustru Sofie Adelaide Rosalie Anker. Han övertog 1861 skötseln av sitt fädernegods Almnäs i Norra Fågelås söder om Hjo till 1886, då han sålde det till Oscar Dickson. Han köpte två år senare Mariedal i Ova.

Efter studier vid Karlbergs krigsakademi blev han underlöjtnant vid livgardet till häst 1852. År 1855 befordrades han till löjtnant och 1859 till ryttmästare. 1861 begärde han avsked från regementet. Han deltog i ståndsriksdagarna 1862–1863 samt 1865–1866. Han var också verksam vid hovet som kammarherre och tjänstgjorde hos drottning Lovisa.[3][4][5]

Politisk karriär

[redigera | redigera wikitext]

Sparre deltog i landstingspolitiken i Skaraborgs län 1863–1871, 1876–1883 samt 1897–1900. Landstinget, som utsåg ledamöter till första kammaren i Skaraborgs läns valkrets, valde 1871 in Sparre i riksdagen. Han blev bland annat ledamot i bevillningsutskottet[4] (den tidens skatteutskott) men fann sin naturliga hemvist i statsutskottet vars vice ordförande han var 1881–1882 och ordförande 1883–1895.

Som riksdagsman deltog han i viktiga politiska skatte- och försvarskommittéer. Skattefrågan som också var en försvarsfråga eftersom indelningsverket finansierades av lantbrukarna som betalade grundskatterna som var den tidens stående jordskatter. Eftersom lantmannapartiet vägrade acceptera utvidgad värnplikt utan avskrivning av grundskatterna var de politiska stridslinjerna fastlåsta. Sparre var en av de ledamöter av första kammaren som sökte samförstånd med bönderna vilket ledde till kompromissen 1873 som sedan tog omkring 20 år att fullfölja. Han röstade mot regeringen De Geers försiktiga värnpliktsförslag men stödde Arvid Posses strävanden i samma riktning. Regeringen Posse föll dock på Lantmannapartiets bristande stöd. Under statsminister Robert Themptander var Sparre en av regeringens främsta talesman och försvarare gentemot regeringschefens kritiker.

På grund av sitt stöd till frihandelns idéer avpolletterade Skaraborgs läns landsting honom under tullstridens mest hårda skede. Han återvaldes dock till första kammaren av Västernorrlands län[4] eftersom bostadsband inte krävdes. Han valdes till första kammarens vice talman i mars 1891 och innehade posten till 1895. Han blev kammarens talman och serafimerriddare 1896. När E. G. Boström blev regeringschef blev Sparre på grund av sin vänskap med Boström en av rikspolitikens främste försvarare och understödjare. På grund av detta stannade han kvar som talman längre än beräknat. Som talman var han allmänt respekterat på grund av sin medlande hållning mot olika politiska hållningar inom riksdagen. Han försvarade första kammaren mot "vänsterns klasshat" och var orolig över socialisterna. Han höll en kritisk hållning mot unionshöken Oscar Alin som han betecknade som en "fanatiker".

Efter Boströms avgångar 1900 och 1905 som regeringschef blev Sparre tillfrågad om han ville bli statsminister men avböjde bägge gångerna.[4] Efter 1905 var hans politiska karriär i princip över och han lämnade riksdagen 1908.

Utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Svenska utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Utländska utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Gravar.se, läs online, läst: 29 april 2023.[källa från Wikidata]
  2. ^ Ova församlingsbok 1895–1919, s. 41
  3. ^ [a b] ”Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /”. Nordisk familjebok. https://runeberg.org/nfcf/0323.html. Läst 12 januari 2012. 
  4. ^ [a b c d e] ”Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /”. Nordisk familjebok. https://runeberg.org/nfcf/0324.html. Läst 12 januari 2012. 
  5. ^ Bl.a Svenska Morgonbladets illustrationsalbum 1891 sid 66–70
  6. ^ [a b c d e f g h i] ”Sparre af Söfdeborg nr 66 - Adelsvapen-Wiki”. www.adelsvapen.com. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Sparre_af_S%C3%B6fdeborg_nr_66. Läst 27 december 2017. 
Företrädare:
Pehr von Ehrenheim
Första kammarens vice talman
1891–1895
Efterträdare:
Edvard Casparsson
Företrädare:
Pehr von Ehrenheim
Första kammarens talman
1896–1908
Efterträdare:
Christian Lundeberg