Hoppa till innehållet

Nicolas Charles Oudinot

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Nicolas Oudinot)
Nicolas Charles Oudinot
Född25 april 1767[1][2][3]
Bar-le-Duc[4], Frankrike
Död13 september 1847[5][2][3] (80 år)
Paris[4]
BegravdCaveau des gouverneurs
Medborgare iFrankrike
SysselsättningPolitiker[6], militär
Befattning
Fransk pär
Ledamot av Pairkammaren
Ledamot av Frankrikes nationalförsamling (1803–1804)
Hederslegionens storkansler (1839–)
Les Invalides guvernör (1842–1847)
MakaEugénie de Coucy[7]
BarnVictor Oudinot (f. 1791 och 1791)
Charles Oudinot de Reggio (f. 1819)
Utmärkelser
Marskalk av kejsardömet
Kommendör av Vilhelms militärorden (1816)
Storkors av Hederslegionen
Namn ingraverat på Triumfbågen
Svarta örns orden
Marskalk av Frankrike
Riddare av Mikaelsorden
Storkors av Sankt Ludvigsorden
Riddare av Helgeandsorden
Sankt Vladimirs orden, första klassen
Redigera Wikidata

Nicolas Charles Oudinot, född 25 april 1767, död 13 september 1847, hertig av Reggio 1809, var en fransk militär; marskalk 1809. Han var far till Victor Oudinot.

Oudinot utmärkte sig under revolutionskrigen i försvaret av Biteha 1793 och slaget vid Kaiserslautern 1794, blev brigadgeneral 1794, divisionsgeneral 1799. Han bidrog till segern i slaget vid Austerlitz 1805.[8]

Oudinot utmärkte sig i spetsen för en grenadjärdivision av Lannes' kår vid Friedland 1807. I slaget vid Wagram (1809) förde han 2:a armékåren med synnerlig tapperhet mot fiendens front, varför han belönades med marskalksstaven och hertiglig värdighet. På 1812 års tåg mot Ryssland anförde Oudinot 2:a och i början av 1813 års krig i Tyskland 12:e kåren. Efter stilleståndets utgång fick han befälet över de tre armékårer, som skulle rycka fram mot Berlin, men misslyckades häri genom förlusten av slaget vid Grossbeeren (23 augusti 1813). Han var även, i spetsen för 12:e kåren, med i nederlaget vid Dennewitz (6 september). I slaget vid Wachau (16 oktober) förde han med framgång två divisioner av "unga gardet".

Efter Napoleons fall (1814) slöt Oudinot sig till Ludvig XVIII och fick befälet över en division. Under "hundra dagarna" (1815) förblev han i overksamhet. Som chef för 1:a armékåren deltog Oudinot i 1823 års fälttåg i Spanien. Efter julirevolutionen (1830) drog han sig tillbaka och var från 1843 till sin död guvernör för Invalidhotellet. Oudinot var en tapper truppförare, men visade sig ständigt oförmögen att föra självständigt befäl.

  1. ^ Léonoredatabasen, Frankrikes kulturministerium, Léonore-ID: C/0/43, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6nq6tzq, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Find a Grave, Find A Grave-ID: 7493, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ [a b] Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Удино Никола Шарль”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
  5. ^ Frankrikes nationalförsamling (red.), Sycomore, Sycomore-ID: 14445, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  6. ^ senat.fr, senat.fr-ID: pair-de-france/oudinot_charles_nicolaspf0057, läst: 23 april 2022.[källa från Wikidata]
  7. ^ läs online, books.google.es .[källa från Wikidata]
  8. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1046-47