Mullbärssläktet

	Mullbärssläktet
	Vitt mullbär (M. alba)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Växter; Plantae
Division	Fröväxter; Spermatophyta
Underdivision	Gömfröväxter; Angiospermae
Klass	Trikolpater; Eudicotyledonae
Ordning	Rosordningen; Rosales
Familj	Mullbärsväxter; Moraceae
Släkte	Mullbärssläktet; Morus
Vetenskapligt namn
	§ Morus
Auktor	Linné, 1753
Arter (urval)
	Afrikanskt mullbär (M. mesozygia); Himalajamullbär (M. serrata); Kungsmullbär (M. macroura); Mongoliskt mullbär (M. mongolica); Rött mullbär (M. rubra); Shimamullbär (M. australis); Svart mullbär (M. nigra); Texasmullbär (M. microphylla); Vitt mullbär (M. alba); Morus cathayana; Morus celtidifolia; Morus tilifolia;

Mullbärssläktet (Morus)^[1]^[2] är ett släkte i familjen mullbärsväxter^[1] med 12 arter. Mest känt är mullbär för att vara de träd som man kan odla silke i.

De är lövfällande träd och kan vara sambyggare eller tvåbyggare. Bladen sitter strödda och är enkla, hela eller flikiga, tandade. De fyrtaliga blommorna är enkönade och sitter i ax i bladvecken. Frukterna är ätliga. De är egentligen fruktförband som består av köttiga, uppsvällda foderdelar.

Träden trivs nordligt i tempererade områden samt i tropiska bergstrakter. De i Europa vanligaste träden, svart mullbär och vitt mullbär, föredrar torra, varma, vindskyddade växtplatser med kalkhaltig jordmån.^[3]

Rött mullbär är vildväxande i Nordamerika och förekommer i Europa främst som prydnadsträd.^[3]

Odlingar i Sverige

Under 1700-talet började mullbärsträd planteras i större omfattning i Sverige, bland annat anlade kronprinsessan Lovisa Ulrika en plantering vid Drottningholms slott. Planteringarna stöddes av Hattpartiet med bidrag, och försöksplanteringar anlades runt om i landet, t o m så långt norrut som i Skellefteå. När Mössorna tog makten drogs bidragen in och intresset avtog för mullbärsträden. Istället ersattes planteringarna av mullbärsträd av tobaksodlingar.

Under 1830-talet tog silkesodlingen fart igen. År 1830 bildades Sällskapet för inhemsk silkesodling som kom att stå under konungahusets särskilda beskydd. Återigen gjordes planteringar runt om i landet, bland annat i Stockholmstrakten, på Öland, i Visby, på Omberg och på Visingsö. Det var mestadels vitt mullbär (M. alba) som planterades, då detta har en något högre härdighet än svart mullbär (M. nigra).

Från de större planteringarna kom en hel del silke, men träden tog skada av de bistra vintrarna och larverna angreps av allehanda sjukdomar. Man kämpade dock på fram till 1898 då Sällskapet för inhemsk silkesodling beslöt att lägga ner verksamheten helt.

Odling på Visingsö

Den första planteringen av mullbär på Visingsö anlades 1840 på hovjägmästare Israel af Ströms initiativ. Av ca 40 g frö fick man fram 1 500 plantor som sattes ut efter bladfällningen. Planteringen drogs med flera olika problem, de försökte med att på vintern täckta plantorna med löv, med resultatet att flera plantor hade ruttnat. Vintern därpå användes istället myrstackar, som visade sig vara ett bättre alternativ. Dock hade de även problem med råttor och sork.

Några större mängder silke gav inte odlingen, även om det ett år producerades 24 kg på Visingsö. Då de större framgångarna uteblev, lades emellertid verksamheten ned på ön.

Symbolik

Mullbär nämns i Lukasevangeliet kap 17, när apostlarna ber Jesus om en större tro, varvid Jesus svarar dem att om deras tro är så stor som ett senapskorn så skulle mullbärsträdet lyda om de befallde det att dra upp sig självt med rötterna och självt plantera sig i havet.

I de svenska översättningarna av Gamla testamentet talas i Psaltaren 84:6, Andra Samuelsboken 5:23f, och Första Krönikeboken 14:14f om bakaträd, vilket på andra språk har översatts till mullbärsträd.^[4]

Kladogram enligt Catalogue of Life^[1]

Mullbärssläktet

	vitt mullbär

	Morus australis

	Morus boninensis

	Morus cathayana

	Morus celtidifolia

	Morus insignis

	Morus koordersiana

	Morus liboensis

	Morus macroura

	Morus mallotifolia

	Morus mesozygia

	Morus microphylla

	Morus mongolica

	Morus nigra

	Morus notabilis

	Morus rotundiloba

	Morus rubra

	Morus serrata

	Morus trilobata

	Morus wittiorum