Sotmes

	Sotmes; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Tättingar; Passeriformes
Familj	Mesar; Paridae
Släkte	Melaniparus
Art	Sotmes; M. niger
Vetenskapligt namn
	§ Melaniparus niger
Auktor	Vieillot, 1818
Utbredning
Synonymer
	Parus niger; Afrikansk svartmes;

Sotmes^[2] (Melaniparus niger) är en fågel i familjen mesar inom ordningen tättingar som förekommer i skogslandskap i södra Afrika.^[3]

Kännetecken

Utseende

Sotmesen är en relativt stor mes med en kroppslängd på 16 centimeter och är olik de europeiska mesarna i att vara nästan helt och hållet enfärgad och att könen skiljer sig åt,^[4] där hanen är distinkt blåsvart och honan gråaktig. Fågeln skiljer sig från liknande vitvingad mes (Melaniparus leucomelas) och namibmes (Melaniparus leucomelas) genom att sakna vitt i stjärten.^[5]

Läten

Sotmesens läte beskrivs i engelsk litteratur som hårda "chrr-chrr-chrr", medan sången är ett musikaliskt "chee-er chee-er".^[6]

Utbredning och systematik

Sotmes delas in i tre underarter med följande utbredning:^[3]

Melaniparus niger xanthostomus – förekommer från Angola till Namibia, Botswana, Zambia och södra Tanzania
Melaniparus niger ravidus – från östra Zambia till Malawi, Zimbabwe och Moçambique
Melaniparus niger niger – från södra Moçambique till Natal, Swaziland och östra Kapprovinsen

Underarten xanthostomus inkluderas ibland i ravidus.^[7]

Släktestillhörighet

Sotmesen placerades tidigare liksom övriga mesar i Afrika i släktet Parus, men har lyfts ut till det egna släktet Melaniparus efter genetiska studier från 2013 som visade att de utgör en distinkt utvecklingslinje.^[8]

Levnadssätt

Arten förekommer huvudsakligen i tropiskt och subtropiskt savannskogslandskap. Den föredrar skogsområden med lövfällande träd, framför allt miombo, Combretum-arter och Burkea africana.^[9] Den är särdeles vanlig i skogsområden i västra Zimbabwe där det kan förekomma så många som femtio fåglar per kvadratkilometer.^[9] Liksom alla mesar livnär sig sotmesen på insekter, men intar även ovanligt för mesar nektar och fikon.^[9]

Häckning

Sotmesen häckar under sommarens regnsäsong, men både exakt tid och antalet kullar beror på regnfallet. Dess häckningsbiologi är välstuderad och betraktas ofta^[10] som ett klassiskt exempel på skillnader mellan häckningsstrategier i varma regioner med oförutsägbar nederbörd och kallare områden med hårdare vintrar. Olikt talgoxe och blåmes som kan avla upp till 25 ungar per år har sotmesen på grund av begränsad födomängd^[11] svårt att ens få till en kull per häckningssäsong utan hjälp. De flesta hanar stannar därför i territoriet i flera år för att hjälpa till att mata de vanligtvis tre ungar varje häckande hona under fördelaktiga omständigheter får fram. En intressant detalj är att den häckande honan som matas av sin partner och sina "assistenter" under de 15 dagar hon ruvar kan härma giftormar när hon känner sig hotad.^[12]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).^[1] Populationen i Sydafrika uppskattas bestå av 10 miljoner individer och den i Malawi av en halv miljon.^[13]

Namn

Sotmesen kallades tidigare på svenska afrikansk svartmes, men blev tilldelad nytt namn eftersom den inte alls är nära släkt med den europeiska arten svartmes.

Bilder

Referenser

^ [a b c] Birdlife International 2016 Melaniparus niger Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 20 december 2016.
^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
^ Newman; Kenneth; Newman's Birds of Southern Africa^{[död länk]}; p. 328. ISBN 1868727351
^ Harrap, Simon; Tits, Nuthatches and Treecreepers; p. 80. ISBN 1408134586
^ Sinclair, Ian; Ryan, Peter (2010). Birds of Africa south of the Sahara (2nd). Cape Town: Struik Nature. ISBN 9781770076235
^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
^ Johansson, U.S.; Ekman, J.; Bowie, R.C.K.; Halvarsson, P.; Ohlson, J.I.; Price, T.D.; Ericson, P.G.P. (2013). ”A complete multilocus species phylogeny of the tits and chickadees (Aves: Paridae)”. Molecular Phylogenetics and Evolution 69 (3): sid. 852–860. doi:10.1016/j.ympev.2013.06.019. PMID 23831453.
^ [a b c] ”Parus niger (Southern Black Tit)”. Arkiverad från originalet den 6 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110506004624/http://www.biodiversityexplorer.org/birds/paridae/parus_niger.htm. Läst 13 september 2018.
^ Skutch; Alexander Frank (author) and Gardner, Dana (illustrator) Helpers at birds' nests: a worldwide survey of cooperative breeding and related behavior pp. 139-142. Published 1987 by University of Iowa Press. ISBN 0877451508
^ Wiggins, David A. (2001). ”Low reproductive rates in two Parus species in southern Africa”. Ibis 143: sid. 677–680. doi:10.1111/j.1474-919x.2001.tb04897.x.
^ MacLean, Gordon; Roberts’ Birds of Southern Africa (Sixth Edition); p. 481. ISBN 9780620175838
^ del Hoyo, J.; Elliott, A.; Christie, D. 2007. Handbook of the Birds of the World, vol. 12: Picathartes to Tits and Chickadees. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör sotmes.
Bilder & media
Wikispecies har information om Melaniparus niger.
Artförteckning
Bilder och filmer på Internet Bird Collection
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c] Birdlife International 2016 Melaniparus niger Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 20 december 2016.

[SOF-2] Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14

[CC-3] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01

[Newman-4] Newman; Kenneth; Newman's Birds of Southern Africa^{[död länk]}; p. 328. ISBN 1868727351

[Tits-5] Harrap, Simon; Tits, Nuthatches and Treecreepers; p. 80. ISBN 1408134586

[sinclair-6] Sinclair, Ian; Ryan, Peter (2010). Birds of Africa south of the Sahara (2nd). Cape Town: Struik Nature. ISBN 9781770076235

[H&M-7] Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.

[8] Johansson, U.S.; Ekman, J.; Bowie, R.C.K.; Halvarsson, P.; Ohlson, J.I.; Price, T.D.; Ericson, P.G.P. (2013). ”A complete multilocus species phylogeny of the tits and chickadees (Aves: Paridae)”. Molecular Phylogenetics and Evolution 69 (3): sid. 852–860. doi:10.1016/j.ympev.2013.06.019. PMID 23831453.

[Parus-9] [a b c] ”Parus niger (Southern Black Tit)”. Arkiverad från originalet den 6 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110506004624/http://www.biodiversityexplorer.org/birds/paridae/parus_niger.htm. Läst 13 september 2018.

[Helpers-10] Skutch; Alexander Frank (author) and Gardner, Dana (illustrator) Helpers at birds' nests: a worldwide survey of cooperative breeding and related behavior pp. 139-142. Published 1987 by University of Iowa Press. ISBN 0877451508

[11] Wiggins, David A. (2001). ”Low reproductive rates in two Parus species in southern Africa”. Ibis 143: sid. 677–680. doi:10.1111/j.1474-919x.2001.tb04897.x.

[12] MacLean, Gordon; Roberts’ Birds of Southern Africa (Sixth Edition); p. 481. ISBN 9780620175838

[13] Hoyo, J.; Elliott, A.; Christie, D. 2007. Handbook of the Birds of the World, vol. 12: Picathartes to Tits and Chickadees. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]