Ludvig XVIII av Frankrike
| Ludvig XVIII | |
|---|---|
| |
| Kung Ludvig XVIII | |
| Regeringstid | 11 april 1814–20 mars 1815 8 juli 1815–16 september 1824 |
| Företrädare | Napoleon I |
| Efterträdare | Karl X |
| Gemål | Marie Josèphe Louise av Savojen |
| Ätt | Bourbon |
| Far | Ludvig av Frankrike |
| Mor | Maria Josefa av Sachsen |
| Född | 17 november 1755 Slottet i Versailles, Versailles, Frankrike |
| Död | 16 september 1824 (68 år) Palais du Louvre, Paris, Frankrike |
| Begravd | Klosterkyrkan Saint-Denis, Paris, Frankrike |
_(1).svg)
| |
| |
Ludvig XVIII (franska: Louis XVIII) född 17 november 1755, död 16 september 1824, var kung av Frankrike 1814–1815 och ånyo 1815–1824. Han var en av tre bröder som alla kom att sitta på Frankrikes tron vid olika tillfällen.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Ludvig var sonson till den franske kungen Ludvig XV och den polska prinsessan Marie Leszczyńska. Fadern, kronprins Ludvig, avled före Ludvig XV, varvid arvsrätten till tronen gick vidare till kronprinsens äldste son som blev kung Ludvig XVI vid farfaderns död 1774. Han avrättades under franska revolutionen 1793.
Ludvig, som bar titeln greve av Provence som prins, var i yngre år en vän av upplysningens idéer och vann ett visst anseende som författare av radikala pamfletter. I notabelförsamlingen deltog han som ordförande i ett utskott som kallades "de vise".
Privatliv
[redigera | redigera wikitext]Ludvig giftes 1771 med Marie Josèphe Louise av Savojen (1753–1810), dotter till kung Viktor Amadeus III av Sardinien. Äktenskapet blev barnlöst.
Ludvig var stormästare i Sankt Lazarusorden.
Franska revolutionen
[redigera | redigera wikitext]I motsats till sin yngre bror Karl av Artois, valde Ludvig att stanna kvar i Frankrike när den franska revolutionen tog en radikal vändning. Dock flydde han landet efter brodern Ludvig XVI:s misslyckade flyktförsök till Varennes 1791.
Under den första tiden vistades Ludvig i Bryssel och sedan i de franska emigranternas högkvarter, Koblenz. I Koblenz råkade han i konflikt med sin bror, greven av Artois, som önskade en mer aggressiv politik mot det revolutionära Frankrike. Ludvig begav sig därefter på resor och vistades på olika platser i Europa, ofta under svåra ekonomiska förhållanden. 1804 avböjde han dock ett erbjudande om pension från Frankrikes kejsare Napoleon I. I september samma år sammanträffade han med greven av Artois i Kalmar i Sverige och kom med honom överens om en gemensam politik mot Napoleon.[1]
Bourbonska restaurationen
[redigera | redigera wikitext]Efter freden i Tilsit begav sig Ludvig till Storbritannien, där han vistades till 1814. Den franska storfinansen såg efter Napoleons fall Ludvig som den säkraste garanten för bibehållandet av den sociala ordningen och upprätthållandet av de franska statsfinanserna. Mottagen med blandade känslor av det franska folket, höll han i maj 1814 sitt intåg i Paris. Genom ultrarojalisternas (Ultras) oförsiktiga angrepp mot de under revolutionen konfiskerade godsen uppkom ett starkt missnöje, som Napoleon utnyttjade för att kunna återerövra makten under de hundra dagarna 1815.[1]
Efter Napoleons nederlag i slaget vid Waterloo 18 juni 1815 återkom Ludvig till makten. Hans regeringstid innebar både eftergifter till de europeiska makter som besegrat Napoleon och ett erkännande av privat egendom och äganderätt. Men de konservativa grupper som återvände till Frankrike tillsammans med Ludvig, som till exempel jesuiterna, fann sig ofta åsidosatta till favör för liberaler som premiärministern Élie Decazes som ville få igång en ekonomisk återhämtning genom att prioritera den franska industrin. Ludvig försökte sammangjuta revolutionens samhälle med det gamla kungadömets former och stöddes här av sina premiärministrar Richelieu och Decazes, men motarbetades av greven av Artois och Ultras, som försökte utvidga valrätten och ta makten från den härskande bourgeoisien. Även om fransmän i gemen knappast var glada över att ha fått tillbaka monarkin pekade dessa liberala strävanden i rätt riktning - fransmännen önskade nu, och hela Europa med dem, fred och välstånd.
Ludvig, som mot slutet av sin regering blev alltmer senil, förmåddes slutligen 1822 att avskeda Richelieu och till konseljpresident anta Joseph de Villèle. Efter detta upphörde allt Ludvigs inflytande över politiken.[1]
Ludvig var en betydligt skickligare politiker än båda sina bröder och försökte föra en balanserad politik som förenade monarkin med en del av revolutionens och Napoleontidens landvinningar. Politiken var länge framgångsrik och han hade god hjälp av sin skicklige minister Talleyrand.
Under de senare åren avtog hans krafter och han hade svårt att hålla de reaktionära krafterna runt brodern och efterträdaren stången.
Ludvigs måttfulla politik beredde vägen för borgarkungadömet under Ludvig Filip.
Död
[redigera | redigera wikitext]Ludvig XVIII dog i det kungliga palatset Louvren i Paris den 16 september 1824. Han led av fetma, gikt och kallbrand i benen och ryggraden. Sängen som han avled i, hade tillhört Napoleon och visas numera på Grand Trianon i Versailles. Ludvig XVIII var den siste franske kungen, och den ende efter 1774, som dog medan han fortfarande regerade. Han efterträddes av sin yngre bror, greven av Artois, som tog kunganamnet Karl X.
Anfäder
[redigera | redigera wikitext]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 716–17
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Ludvig XVIII av Frankrike.- Ludvig XVIII av Frankrike på NNDB.COM
- Citat
|