Vanlig lejontamarin

	Vanlig lejontamarin; Status i världen: Starkt hotad
	Vanlig lejontamarin
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Däggdjur; Mammalia
Ordning	Primater; Primates
Underordning	Haplorhini
Infraordning	Brednäsor; Platyrrhini
Familj	Kloapor; Callitrichidae
Släkte	Lejontamariner; Leontopithecus
Art	Vanlig lejontamarin; L. rosalia
Vetenskapligt namn
	§ Leontopithecus rosalia
Auktor	Linné, 1766
Utbredning
	Artens utbredning
Synonymer
	L. aurora Elliot, 1913; L. brasiliensis Fischer, 1829; L. guyannensis Fischer, 1829; L. leoninus Pocock, 1914; L. marikina Lesson, 1840;
	En hona med sin unge
	Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Vanliga lejontamarinen, Vanliga lejonapan, röda lejonapan eller bara lejonapan (Leontopithecus rosalia), är en starkt utrotningshotad lejontamarin i familjen kloapor (Callitrichidae). Namnet har den fått av sin gyllene man runt ansiktet.

Utseende

Den vanliga lejontamarinen har en gyllene päls med en lång, bakåtsvept man som täcker öronen och inramar det mörka, nästan nakna ansiktet. Kroppslängden är 34-40 cm och svansen är 26-38 cm. Vikten varierar mellan 630 och 710 gram. ^[2]

De främre extremiteterna är något längre än bakbenen men inte lika tydlig som hos andra kloapor. Arten har händer som är kortare än bakfötterna med en tumme som inte är motsättlig. Honan har två spenar som ligger ungefär vid bukens centrum.^[3]

Taxonomi

Den vanlig lejontamarinen listas emellanåt som en separat art (Leonthopithecus rosalia)^[4], men ibland anses den vara en underart av lejontamarinen (Leontopihecus rosalia rosalia)^[5].

Utbredning och population

Den vanliga lejontamarinens förekomst begränsas till låglandskogar (under 300 m ö.h.) vid kusten i staten Rio de Janeiro i Brasilien ^[6]. Den ursprungliga förekomsten omfattade de flesta av de låglänta kustområdena i delstaten Rio de Janeiro. Tidiga uppskattningar om populationens storlek på 1970-talet varierade allt från 200 till 600 individer.^[7]^[8]

Mellan åren 1991 och 1992 utfördes en fullständig och grundlig inventering över beståndets storlek. Det totala antalet individer beräknades vara 562 (intervallet 470–631). Cirka 290 av dem levde i det biologiska reservatet Poço d’ Anta, och resten av populationerna var belägna i kommunerna Silva Jardim, Cabo Frio, Saquarema och Araruama. Den totala arealen med lejonapor var 104,5 km².^[9]

I december 2000 var antalet individer 579. Lejonaporna i Poço d’ Anta hade minskats till 220 individer på grund av rovdjuren, men mängden djur utanför reservatet hade ökat med ca 90, främst genom den lyckade etableringen av lejonapor i det biologiska reservatet i União år 1994.^[10]

Den aktuella uppskattningen av arten är över 1000 individer i naturen . Det finns få skogsområden som skulle kunna möjliggöra en ytterligare expansion av beståndet. Ifall arten skulle använda sig av hela den tillgängliga livsmiljön, skulle antalet vara omkring 2 000. Därför är det viktigt att se till att skogarna inte huggs ned om den fortsatta överlevnaden av denna art skulle vara möjlig.^[11]

Populationstätheter

Biologiska reservatet Poço d’ Anta - 12 individer/km² ^[12]
Intill Poço d’ Anta - 5,1 individer/km² ^[9]
Biologiska reservatet União - 3,5 individer/km² ^[13]
Campos Novos - 8,5 individer/km² ^[13]

Populationsutveckling: Stabil

Levnadssätt

Den vanlig lejontamarinen lever som sagt i låglandsskogarna vid Atlanten med en årsnederbörd på 1500 mm per år ^[14]. Enligt forskningar kan de även klara sig i torrare skogar, ifall deras krav på föda och boplatser förverkligas^[15].

Lejonapor äter både frukter, blommor, nektar och grodor, sniglar, ödlor, spindlar och insekter ^[16]. De lever i familjegrupper av vanligtvis 4 till 8 medlemmar (Medeltal:5,8 intervall:3-11) i Poco d’ Anta ^[17]. Arten har en dräktighetstid på 128 dygn, och honan föder tvillingar en gång i året ^[16]. Familjegrupperna lever på revir på 45 hektar (intervall 21–73) i Poco d’Anta ^[18] och på 150 hektar (intervall 65–229) i Uniãno^[13].

Nyfödda ungar är vanligen 10 till 11 cm långa (huvud och bål) med en 12 till 14 cm lång svans och en vikt av 52 till 74,5 g. De har redan päls och öppna ögon. Ungarna klamrar sig sedan fast i moderns päls under två till tre veckor. Sedan lämnar de modern tillfällig och efter cirka 8 veckor har de full rörelseförmåga. Efter ungefär 12 veckor slutar honan med digivning och ungarna börjar efter 32 till 40 veckor med markeringar av reviret. Könsmognaden infaller uppskattningsvis efter 18 månader. Vanliga lejontamariner i fångenskap levde 10 till 15 år.^[3]

Hot

Lejonapan lever i de områden som koloniserades först i Brasilien på 1600-talet. Idag är regionen fortfarande det mest tätbefolkade i hela landet och centrum för landets jordbruk och industri^[16].

På 1960-talet exporterades hundratals djur utomlands lagligt som sällskapsdjur. Den illegala handeln fortsatte också efter att man vidtagit internationella skyddsåtgärder. Samtidigt röjde man låglandsskogarna till åkrar och betesmarker, och artens livsmiljö har blivit mindre och mindre^[16].

Referenser

^ [11506/192327291 Leontopithecus rosalia] på IUCN:s rödlista, auktor: Ruiz-Miranda, C.R., Pissinatti, A., Kierulff, M.C.M., Oliveira, L.C., Mittermeier, R.A., Valença-Montenegro, M.M., de Oliveira, P. & Jerusalinsky, L. 2015, besökt 15 januari 2024.
^ Bateman 1984, s. 51.
^ [a b] Kleiman, Devra G. (8 maj 1981). ”Leontopithecus rosalia” (på engelska). Mammalian Species #148. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-148-01-0001.pdf. Läst 10 april 2017.
^ Rosenberger och Coimbra-Filho 1984.
^ Hershkovitz 1977.
^ Bateman 1984, s. 54.
^ (Coimbra-Filho 1969.
^ Coimbra-Filho och Mittermeier 1973, 1977.
^ [a b] Kierulff 1993.
^ Kierulff 2002.
^ Kierulff och Procópio de Oliveira 1996.
^ Dietz m.fl. 1994.
^ [a b c] Kierulff 2000.
^ Rylands 1993.
^ Coimbra-Filho och Mittermeier 1973.
^ [a b c d] Bateman 1984.
^ Dietz och Kleiman 1986.
^ (Dietz m.fl. 1997.

Källor

Bateman, Graham m. fl. (1984) (på svenska), Bonniers stora verk om Jordens djur - Aporna, Finland: Bonniers, ISBN 91-632-0077-5 .
Rosenberger och Coimbra-Filho (1984), Morphology, taxonomic status and affinities of the lion tamarins, Leontopithecus (Callitrichinae, Cebidae), Folia Primatologica 42: 149-179
Hershkovitz (1977), Living New World monkeys (Platyrrhini), with an introduction to Primates, University of Chicago Press, Chicago, USA
Coimbra-Filho (1969), Mico-leão, Leontideus rosalia (Linnaeus, 1766), situação atual da espécie no Brasil (Callithricidae - Primates), Anais da Academia Brasileira de Ciências 41: 29-52
Coimbra-Filho och Mittermeier (1973), Distribution and ecology of the genus Leontopithecus Lesson, 1840 in Brazil, Primates 14: 47-66
Coimbra-Filho och Mittermeier (1977), Conservation of the Brazilian lion tamarins (Leontopithecus rosalia) In: H. S. H. Prince Rainier III of Monaco and G. H. Bourne (eds), Primate Conservation, pp. 59-94, Academic Press, New York, USA
Kierulff (1993), Status and distribution of the golden lion tamarin in Rio de Janeiro
Kierulff m.fl (2002), Reintroduction and translocation as conservation tools for golden lion tamarins. In: D. G. Kleiman and A. B. Rylands (eds), The Lion Tamarins of Brazil, pp. 271-282, Smithsonian Institution Press, Washington, D. C., USA
Kierulff och Procópio de Oliveira (1996), Reassessing the status and conservation of the golden lion tamarin Leontopithecus rosalia in the wild, Dodo, Journal of the Wildlife Preservation Trusts 32: 98-115
Dietz m.fl. (1994), Seasonal variation in reproduction, juvenile growth and adult body mass in golden lion tamarins (Leontopithecus rosalia), American Journal of Primatology 34: 115-132
Kierulff (2000), Ecology and behaviour of translocated groups of golden lion tamarins (Leontopithecus rosalia), Ph.D. Thesis, University of Cambridge
Rylands (1993), The ecology of the lion tamarins, Leontopithecus: some intrageneric differences and comparisons with other callitrichids. In: A. B. Rylands (ed.), Marmosets and Tamarins: Systematics, Behaviour, and Ecology, Oxford University Press, Oxford, UK
Dietz (1997), Foraging ecology and use of space in wild golden lion tamarins (Leontopithecus rosalia), American Journal of Primatology 41: 289-305

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Vanlig lejontamarin.
Bilder & media
IUNC

[IUCN-1] [11506/192327291 Leontopithecus rosalia] på IUCN:s rödlista, auktor: Ruiz-Miranda, C.R., Pissinatti, A., Kierulff, M.C.M., Oliveira, L.C., Mittermeier, R.A., Valença-Montenegro, M.M., de Oliveira, P. & Jerusalinsky, L. 2015, besökt 15 januari 2024.

[2] Bateman 1984, s. 51.

[Mammalian-3] [a b] Kleiman, Devra G. (8 maj 1981). ”Leontopithecus rosalia” (på engelska). Mammalian Species #148. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-148-01-0001.pdf. Läst 10 april 2017.

[4] Rosenberger och Coimbra-Filho 1984.

[5] Hershkovitz 1977.

[6] Bateman 1984, s. 54.

[7] (Coimbra-Filho 1969.

[8] Coimbra-Filho och Mittermeier 1973, 1977.

[Kierulff_1993-9] [a b] Kierulff 1993.

[Kierulff_2002-10] Kierulff 2002.

[11] Kierulff och Procópio de Oliveira 1996.

[12] Dietz m.fl. 1994.

[Kierulff_2000-13] [a b c] Kierulff 2000.

[14] Rylands 1993.

[15] Coimbra-Filho och Mittermeier 1973.

[Bateman-16] [a b c d] Bateman 1984.

[17] Dietz och Kleiman 1986.

[18] (Dietz m.fl. 1997.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]