Hoppa till innehållet

Klorofyll c

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Klorofyll c1)
Klorofyll c₁

Systematiskt namn[(2E)-3-[14-Etyl-21-(metoxikarbonyl)-4,8,13,18-tetrametyl-20-oxo-9-vinyl-3,4-didehydro-3-forbinyl-κ2N23,N25]akrylato(2-)]magnesium
Kemisk formelC₃₅H₃₀MgN₄O₅
Molmassa610,94 g/mol
SI-enheter & STP används om ej annat angivits
Klorofyll c₂

Systematiskt namn[(2E)-3-[21-(Metoxikarbonyl)-4,8,13,18-tetrametyl-20-oxo-9,14-divinyl-3,4-didehydro-3-forbinyl-κ2N23,N25]akrylato(2-)]magnesium
Kemisk formelC₃₅H₂₈MgN₄O₅
Molmassa608,93 g/mol
SI-enheter & STP används om ej annat angivits
Klorofyll c₃

Kemisk formelC₃₆H₂₈MgN₄O₇
Molmassa652,94 g/mol
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Klorofyll c är en form av klorofyll som finns hos marina alger inom riket kromalveolater som kiselalger, brunalger och dinoflagellater.[1][2][3]

Det har en gyllene eller brunaktig färg och är ett tilläggspigment som är speciellt betydelsefullt genom sin absorption av ljus inom 500- till 600-nanometerområdet, eftersom vatten gör att det röda ljuset inte längre kan utnyttjas för fotosyntes av klorofyll a.[3] Liksom klorofyll a och klorofyll b samlar det ljus vars energi transporteras genom "antennkedjan" till reaktionscentret. Klorofyll c är ovanligt eftersom det inte har en isoprenoid fytyl-svans och har en porfyrinring i stället för en klorinring, två drag som annars är typiska för klorofyller hos alger och växter.[2]

Klorofyll c kan indelas ytterligare i klorofyll c₁, klorofyll c₂[3] och klorofyll c₃[4] samt åtminstone åtta andra undertyper till.[5]

Klorofyll c1

[redigera | redigera wikitext]

Klorofyll c₁ är en vanligt förekommande form av klorofyll c. Den skiljer sig från klorofyll c₂ genom att dess C8-grupp har en etylgrupp i stället för en vinylgrupp (enkelbindning C-C i stället för dubbelbindning C=C). Dess absorptionsmaxima ligger kring 444, 577, 626 nm och 447, 579, 629 nm i dietyleter respektive aceton.[6]

Klorofyll c₂

[redigera | redigera wikitext]

Klorofyll c2 är den vanligaste formen av klorofyll c.[7] Dess absorptionsmaxima ligger kring 447, 580, 627 nm och 450, 581, 629 nm i dietyleter respektive aceton.[6]

Klorofyll c3

[redigera | redigera wikitext]

Klorofyll c₃ är en typ av klorofyll c som hittades i fästalgen Emiliania huxleyi 1989.[4] Dess absorptionsmaxima ligger kring 452, 585, 625 nm och 452, 585, 627 nm i dietyleter respektive aceton.[6] Den skiljer sig från klorofyll c₂ genom att ha en metoxikarbonylgrupp (-COOCH₃) på kolatom sju i stället för en metylgrupp.[4][8]

  1. ^ Speer, B.R.. ”Photosynthetic Pigments”. Arkiverad från originalet den 16 juni 2010. https://web.archive.org/web/20100616181829/http://www.ucmp.berkeley.edu/glossary/gloss3/pigments.html. Läst 2 augusti 2014. 
  2. ^ [a b] Blankenship, Robert E. (February 2002). Molecular Mechanisms of Photosynthesis. Wiley-Blackwell 
  3. ^ [a b c] Dougherty, Ralph C.; Strain, H. H.; Svee, W. A.; Uphaus, R. A.; Katz, J. J. (May 1970). ”The Structure, Properties, and Distribution of Chlorophyll c”. J. Am. Chem. Soc. 92 (9): sid. 2826–2833. doi:10.1021/ja00712a037. http://pubs.acs.org/doi/abs/10.1021/ja00712a037. Läst 2 augusti 2014. 
  4. ^ [a b c] Fookes, Christopher J. R.; Jeffrey, S. W. (1989). ”The structure of chlorophyll c3, a novel marine photosynthetic pigment”. J. Chem. Soc., Chem. Commun. (23): sid. 1827–1828. http://pubs.rsc.org/en/content/articlelanding/1989/c3/c39890001827#!divAbstract. Läst 17 november 2014. 
  5. ^ Zapata, Manuel; Garrido, José L.; Jeffrey, Shirley W. (2006). ”Chlorophyll c Pigments: Current Status”. Chlorophylls and Bacteriochlorophylls: Advances in Photosynthesis and Respiration 25: sid. 39–53. doi:10.1007/1-4020-4516-6_3. https://link.springer.com/chapter/10.1007%2F1-4020-4516-6_3. Läst 2 augusti 2014. 
  6. ^ [a b c] Fawley, Marvin W. (1989). ”A New Form of Chlorophyll c Involved in Light-Harvesting”. Plant Physiol. 91 (2): sid. 727–732. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1062062/. Läst 2 augusti 2014. 
  7. ^ Jeffrey, S. W. (1976). ”The Occurrence of Chlorophyll c1 and c2 in Algae”. Journal of Phycology 12 (3): sid. 349–354. doi:10.1111/j.1529-8817.1976.tb02855.x. http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1529-8817.1976.tb02855.x/abstract. Läst 17 november 2014. 
  8. ^ Chlorophyll c₃ från Jeffrey, S. W. (1997): Chlorophyll_c3 / R. Mantoura and S. Wright (editors) , S.W. Jeffrey, R.F.C. Mantoura and S.W. Wright: Phytoplankton pigments in oceanography: guidelines to modern methods., Bremerhaven, PANGAEA.