Nattvardskärl

Nattvardskärl kallas de kärl som används för förvaring, presentation och utdelning av brödet och vinet vid nattvarden. Materialet är av tradition ädelmetall, men numera används även enklare material.

Nattvardskärl i de västliga kyrkorna, katolska och protestantiska kyrkorna består av:

fatet för brödet, paten för distribution av det konsekrerade brödet
nattvardsbägaren, kalk för distribution av det konsekrerade vinet
oblatask för förvaring av okonsekrerade oblater
vinkanna för förvaring av okonsekrerat vin

Dessutom förekommer

vattenkaraff, med vars vatten man späder ut vinet och sköljer kalken efter distributionen av nattvarden
sakramentsskrin (ciborium) för förvaring av de konsekrerade oblaterna för senare bruk
sked för utdelning av nattvarden till specialgrupper (t.ex. handikappade)
särkalkar i några kyrkor, används t.ex. i Finlands evangelisk-lutherska kyrkan och i Danska folkkyrkan. ^[1]

TIllsammans med nattvardskärlen används olika textilier:

palla, en hård kvadratisk skiva överklädd med vitt linne, som läggs ovanpå patenen för att täcka brödet och få kalkduken att falla ner på ett vackert sätt
bursa, fyrkantig fodralliknande väska i liturgiska färg, där corporalet förvaras då det ej används
kalkduk (velum) duk i liturgisk färg för täckande av kalken och patenen
corporale, liten, kvadratisk vit linneduk, på vilket läggs de nattvardselement som skall konsekreras ,
torkduk (purificatorium) av linne som läggs ovanpå kalken för att täcka vinet, den används även för att torka kalken ren. ^[2]^[3]

Brödet

Brödet, som kallas oblat, förvaras i ett ciborium, det vill säga en oblatask (ett skrin med lock) (i äldre tid en behållare med toppigt lock, numera ofta på hög fot) eller i små dosor som kallas pyxis.^[4] Dessa används när prästen tar med sig oblater för att ge nattvard till församlingsmedlemmar som inte kan ta sig till kyrkan. Oblaten delas ut från ett fat som i den västliga kyrkan kallas paten. Ordet kommer från latinets patina som betyder tallrik. Ciborium förekommer numera även i Svenska kyrkan och övriga lutherska kyrkor.^[5]^[3]

Vinet

Nattvardskalken, calix,^[6] är det viktigaste föremålet bland nattvardskärlen. Den hade ursprungligen formen av en dryckesskål med cirkelrund cuppa, samt två hänklar vilka dock med tiden försvann. Foten försågs senare med en ansvällning, nod för handen.^[4]

Under 300-talet började nattvardsvinet undanhållas menigheten, något som slutligen bekräftades vid Fjärde Laterankonciliet 1215. Kalken som tidigare varit låg, vid och rymlig blev nu mindre,^[4] och på 500-talet fick kalken få en rik utsmyckning med förgyllning, emaljer, ädelstenar med mera. Dekoren nådde sin höjdpunkt under gotiken – under renässansen blev nattvardskalken åter enklare.^[4]

I protestantiska kyrkor där menigheten började få mottaga även nattvardsvinet gjordes cuppan under 1500-talet större. Ibland placerades rör i cuppan för varje nattvardsbesökare.^[7] Enmanskalkar eller särkalkar avsedda endast för en person har även brukats i modern tid.^[7]^[1]

Nattvardskärl i de ortodoxa kyrkorna

Nattvardskärl i de ortodoxa och orientaliska kyrkorna skiljer sig i viss mån från de västliga kyrkornas nattvardskärl.

Viktigaste av de här kärlen är:

kalk, nattvardsbägare
diskos, (det kärl, på vilket nattvardsbrödet vilar under liturgin. Diskos är vanligtvis försedd med en fot och skiljer sig på så sätt från patenen, som används i andra kyrkor)
sked, (före kommunionen lägger prästen det konsekrerade brödet, Lammet, ned i kalken. De troende får motta gåvorna från skeden)
spjut eller lans, (nattvardsbrödet sönderdelas med en spjutliknande kniv)
tabernakel, artoforion, (en ask, ofta kyrkliknande, som står på altarbordet, och i den bevaras det konsekrerade brödet för sjukkommunion)^[8]

Källor

^ [a b] Om särkalksdiskussionen i Sverige se Oloph Bexell, "Lungsotsepidemien 1901-05 och kyrkans nattvardsdistribution" i Riter i kriser red. av Mattias Lundberg (Årsbok för svenskt gudstjänstliv 97, 2022). " Artos 2022 ISBN 978-91-7777-228-6.
^ Nilsson, Nils-Henrik (1994). Gudstjänst i Svenska kyrkan En praktisk handledning. Mitt i församlingen 1994:8. sid. 159-162
^ [a b] Tjäna Herren med glädje Handledning för högmässan. Kyrkostyrelsen Domkapitlet i Borgå stift. 2012. sid. 98,99. ISBN 978-951-789-383-1
^ [a b c d] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord liturgiska föremål)
^ Sven-Erik Brodd, Gunnar Weman (2020). Liturgi i Svenska kyrkan I ord och bild då och nu. Artos & Norma. sid. 90. ISBN 978-91-7777-101-2
^ Frithiof Dahlby och Lars Åke Lundberg: Nya kyrkokalendern, Verbum Förlag AB, 1983, ISBN 9152602974
^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 19. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 806
^ Klasson, Christofer (1973). Ortodoxa kyrkan. Almqvist Wiksell. sid. 170, 171. ISBN 91-20-03452-0

[:1-1] [a b] Om särkalksdiskussionen i Sverige se Oloph Bexell, "Lungsotsepidemien 1901-05 och kyrkans nattvardsdistribution" i Riter i kriser red. av Mattias Lundberg (Årsbok för svenskt gudstjänstliv 97, 2022). " Artos 2022 ISBN 978-91-7777-228-6.

[2] Nilsson, Nils-Henrik (1994). Gudstjänst i Svenska kyrkan En praktisk handledning. Mitt i församlingen 1994:8. sid. 159-162

[:0-3] [a b] Tjäna Herren med glädje Handledning för högmässan. Kyrkostyrelsen Domkapitlet i Borgå stift. 2012. sid. 98,99. ISBN 978-951-789-383-1

[RefA-4] [a b c d] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord liturgiska föremål)

[5] Sven-Erik Brodd, Gunnar Weman (2020). Liturgi i Svenska kyrkan I ord och bild då och nu. Artos & Norma. sid. 90. ISBN 978-91-7777-101-2

[6] Frithiof Dahlby och Lars Åke Lundberg: Nya kyrkokalendern, Verbum Förlag AB, 1983, ISBN 9152602974

[RefB-7] [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 19. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 806

[8] Klasson, Christofer (1973). Ortodoxa kyrkan. Almqvist Wiksell. sid. 170, 171. ISBN 91-20-03452-0

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]