Josef II (tysk-romersk kejsare)
| Josef II | |
|---|---|
| |
| Kejsar Josef II, målning från 1775 av Anton von Maron | |
| Regeringstid | 18 augusti 1765–20 februari 1790 (24 år och 186 dagar) |
| Företrädare | Frans I |
| Efterträdare | Leopold II |
| Regeringstid | 27 mars 1764–18 augusti 1765 |
| Kröning | 3 april 1764, Frankfurt am Main |
| Företrädare | Frans I |
| Efterträdare | Leopold II |
| Regeringstid | 29 november 1780–20 februari 1790 |
| Företrädare | Maria Teresia av Österrike |
| Efterträdare | Leopold II |
| Gemåler | Isabella av Parma Maria Josepha av Bayern |
| Barn | Ärkehertiginnan Maria Theresia Ärkehertiginnan Maria Christina |
| Ätt | Habsburg-Lothringen |
| Far | Frans I |
| Mor | Maria Teresia av Österrike |
| Född | 13 mars 1741 Schönbrunn, Wien |
| Religion | Romersk katolik |
| Död | 20 februari 1790 (48 år) Wien, Ärkehertigdömet Österrike |
| Begravd | Kejserliga kryptan, Wien |
| |
Josef II, född 13 mars 1741 på slottet Schönbrunn i Wien, död 20 februari 1790 i Wien, var tysk-romersk kejsare från 1765 till sin död år 1790, och son till Frans I och Maria Teresia.[1]
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Josef II uppfostrades av Johann Christoph von Bartenstein och kom under inflytande av upplysningens idéer, i synnerhet genom Voltaires skrifter. 1761 blev han medlem av statsrådet och riktade från denna tid moderna memoranda över dettas politik, vilka präglades av de idéer som sedan kom att förverkligas under hans styre. 1765 efterträdde Josef sin fader som kejsare och blev samtidigt moderns medregent i de österrikiska arvländerna, men fram till hennes död var hans verksamhet begränsad till utrikespolitiken, armén och rättskipningen.[2]
Här råkade han på grund av sina revolutionära idéer ofta i konflikt med modern. Aktiv och fördomsfri i sin utrikespolitik, inledde han ett närmande till Preussen, befäst genom personliga möten med Fredrik II av Preussen, som han beundrade, 1769–1770. Denna politik ledde Polens delningar, vid vilken Josef trots moderns motstånd tog initiativet till besättande av polskt område. Josefs försök att vinna Bayern medförde brytning med Preussen och krig efter Maximilian I Josef av Bayerns död. Istället närmade sig Josef då Ryssland. 1780 sammanträffade han med Katarina II av Ryssland i Mohilev, då han 1785 återupptog planerna på Bayern, möttes han av Preussen med fursteförbundet.[2]
Efter Maria Teresias död 1780 blev han ensam härskare, och genomförde nu ett reformarbete, som var av revolutionerande karaktär och gjorde honom till den mest typiske representanten för de upplysta despoterna. Hans politiska mål var ett centraliserat rike med tyskt statsspråk: det skulle hållas samman av här och byråkrati. Hans omstörtning gällde därför de feodala institutionerna samt partikularismen i den österrikiska staten. Böndernas ställning förbättrades; i anslutning till fysiokratismen infördes en allmän grundskatt, som träffade även adlig jord. Industrin inom statsområdet uppmuntrades genom tullskydd.[2]
Samtidigt lindrades strafflagens bestämmelser, censuren mildrades och nya skolor inrättades.[2]
Dessutom genomfördes en kulturell reformpolitik i upplysningstidens anda: genom Toleranspatentet 13 oktober 1781 fick protestanter och grekisk-ortodoxa full religionsfrihet (jämför toleransediktet av 1781). Någon statskyrka upprättades dock inte vid sidan av den katolska. Protestantismen vaknade till nytt liv i Österrike, efter att sedan det trettioåriga krigets dagar ha varit så gott som tillintetgjord. Från ett antal av 73 722 växte mellan åren 1781 och 1787 protestanternas siffra till 156 865.[3]
Under åren 1781–1784 kom också en rad edikt riktade mot klerikalismens oberoende och maktställning. Edikten föreskrev att påvens och utländska andligas anordningar krävde bifall av Österrikes världslige herre för att vara giltiga. De förbjöd också munkordnarna att ha förbindelse med sina utländska överordnade, de förbjöd österrikiska undersåtar att besöka Collegium germanicum i Rom, den historiska plantskolan för jesuitisk propaganda.[4] Vidare upphävdes den andliga domsrätten i världsliga mål och biskopar påbjöds att först avlägga ed till statens herre, sedan till Rom. Från januari 1782 började klostrens antal inskränkas; av 2 163 kloster i den österrikiska monarkin blev till år 1786 sammanlagt 738 indragna. Hela grupper av kongregationer upphävdes genom olika edikt. De gods som tillhörde de upphävda kongregationerna lades under hovkammarens förvaltning. Förordningar utgavs om gudstjänsten, processioner blev helt enkelt förbjudna.[4]
Josef bröt även med moderns repressiva system när det gällde judarna. De sista kraven på yttre igenkänningstecken på klädedräkten avlägsnades, judarnas personliga skatt avskaffades, de erhöll samma privaträttsliga ställning som andra och de fick tillträde till skolor och universitet. Denna tidiga emancipation av judar i Österrike kom senare att prägla den kulturella miljön i Wien och på andra håll i landet.[3]
Vidare avskaffades livegenskapen år 1781. Reformen, som väckte stort internationellt uppseende, bestod i att det förhållande av "ärftlig underdånighet" vari bönder stod till sina herrar lättades avsevärt.[3] Det var huvudsakligen den jordbrukande befolkningen i de magyarisk-slaviska områdena som hade nytta av reformen, då man i de tyska landsdelarna sedan tidigare inte kunde tala om något egentligt personligt beroende. Den dagsverksskyldighet som herrarna kunde kräva minskades; bönderna tryggades i besittningen av sin jord och deras bördor lindrades i någon mån. En viktig sak var att bönderna nu blev skattskyldiga omedelbart till staten och sålunda erkändes som ett stånd med medborgerliga skyldigheter och rättigheter.[3]
Ar 1787 upphävdes adelns forum privilegiatum, och ståndet likställdes sålunda med andra medborgare inför lagen. Ett vidlyftigt lagreformarbete pågick samtidigt. 1783 trädde den nya äktenskapslagen i kraft: äktenskapet blev nu inte ett sakrament utan en borgerlig akt som ägde rum inför statsmyndighet. 1786 följde arvslag och familjerätt och 1787 den nya josefinska strafflagen.[3]
Josef var ständigt på resande fot för att lära känna alla delarna av sitt rike och sätta sig in i befolkningens levnadsvillkor.
Reformerna resulterade tyvärr i att missnöje och motstånd uppstod bland de tyska furstehusen, kyrkan och adeln. Påven Pius VI besökte 1782 Josef i Wien och försökte övertala honom att överge sina reformplaner, men detta var förgäves.
Josefs föga lyckosamma deltagande i Rysslands turkiska krig 1787–1791 utlöste motstånd från de partikularistiska och adeln. Upprorsrörelserna i Ungern och Nederländerna, vilka från 1789 influerades av franska revolutionen, tvingade Josef att för dessa länder avstå sina reformer 1790. Han var då dödssjuk.[2]
Josef II:s yngre bror, Leopold II, som efterträdde den barnlöse Josef efter dennes död, var tvungen att återkalla många av reformerna. Bönderna fortsatte emellertid att vara fria och förvaltningen som Josef II införde stod fast, som till exempel humaniseringen av rättsväsendet, införandet av trosfrihet samt genomförandet av allmänt skolväsen.
Familj
[redigera | redigera wikitext]Gift med 1) (1760) Isabella Maria av Bourbon-Parma (1741–1763), dotter till Filip av Bourbon-Parma.
Barn:
- Maria Theresia (20 mars 1762 – 23 januari 1770)
- Christina (22 november 1763 – 28 november 1763)
Gift med 2) (1765) sysslingen Maria Josepha av Bayern (1739–1767), dotter till Karl VII av Bayern. Äktenskapet var barnlöst.
Hans äldsta barn, Maria Teresia, ärkehertiginna av Österrike, född 20 mars 1762, död 23 januari 1770, dog mycket plötsligt och oväntat i lunginflammation vid en ålder av sju år. Hon är liksom sin syster, föräldrar och styvmoder begravd i den kejserliga kryptan i Wien.
Galleri
[redigera | redigera wikitext]-
Josef II:s dotter, Maria Teresia.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Joseph II, Holy Roman Emperor, tidigare version.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Fichtner, Paula Sutter. Historical dictionary of Austria (Scarecrow Press, 2009)
- ^ [a b c d e] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 633–34
- ^ [a b c d e] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”384 (Världshistoria / Nya tiden 1650-1815)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/5/0406.html. Läst 5 februari 2022.
- ^ [a b] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”382 (Världshistoria / Nya tiden 1650-1815)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/5/0404.html. Läst 5 februari 2022.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Josef II (tysk-romersk kejsare).
