Jedvard Filipsson (Rumbyätten)

Jedvard Filipsson
Jedvard Filipsson
	Titlar
	Storman
	Riddare
	Personfakta
Död	1328;
	Släkt
Frälse- eller adelsätt	Rumbyätten
Sätesgård	Stora Benhamra
Far	Filip Finvidsson av Rumby
Mor	sannolikt dotter till Karl Tjälfvesson (Fånöätten)
	Familj
Make/maka	Birgitta, dotter till Nils Sigridsson (Natt och Dag)
	Heraldiskt vapen
	;

Jedvard Filipsson, död 1328, var en storman, riddare och godsägare, son till Filip Finvidsson av Rumby, och en dotter till Karl Tjälfvesson (Fånöätten) av Fånö vid Ekolsund och hans hustru Ingegärd Filipsdotter (Aspenäsätten). Han ägde gods i gods i Danderyd, Vallentuna och Seminghundra härad i Uppland. Hans sätesgård var Stora Benhamra, ^[1] och han förde i vapnet en schackrutad balk, varför han ibland kallas Jedvard Filipsson [Snedbjälke].

Jedvard Filipsson var ättling till Erikska ätten och den sista manliga medlemmen av Rumbyätten, som vid hans död utslocknade.

Vapen: Rutig snedbjälke från sköldens övre högra hörn.

Biografi

Filip Finvidssons val av förnamnet Jedvard för sin son, var sannolikt för att åberopa släktskapet med den svenske stormannen Jedvard,^[1]^[2] stamfar för den Erikska ätten. Jedvards sonson, kung Erik den helige, hade en bror med namnet Jedvard, och var Jedvard Filipsson farmors farmors farfarsfar. En härstamning som var politiskt känslig, i synnerhet som hans farmors far, tronpredendenten Filip Petersson hade avrättats av Birger jarl, liksom hans morfars son Johan Karlsson (Fånöätten), och dennes morbröder Johan Filipsson och Birger Filipsson, vilka var ledare för folkungaupproret 1278–1280, och avrättades efter att de gjort uppror mot kungamakten. Tiderna i Sverige var labila och fyllda av kungliga brödrastrider, med avrättningen av rikets marsk Torgils Knutsson 1306, som varnande exempel för någon som fått förfäder avrättade på både sin faders och moders sida, och den första som hetat Jedvard sedan Erik den heliges bror.^[3]

Men Jedvard Filipsson tycks, trots sitt blåa blod och sina arvstyngda namn, ha klarat sig genom politiska intriger, och stödde i likhet med många andra inom aristokratin, hertigarna Erik och Valdemars maktövertagande i Sverige vid Håtunaleken 1306, och kung Birger Magnussons fängslande på Nyköpingshus.

Han gifte sig i april 1307 på Stora Benhamra med Birgitta, dotter till Nils Sigridsson, stamfar för ätten Natt och Dag och Värends forne lagman över Tiohärads lagsaga, ^[1] varpå Jedvard blev svåger med både Sveriges riksmarsk Håkan Jonsson (Läma) som med kammarmästaren Ture Kettilsson (Bielke), vilka var gifta med Birgittas systrar. Jedvard gav med sin far Filip Finvidssons samtycke Vada gård i Vada socken till Birgitta i morgongåva.^[4] Benhamra var kanske hans förfäders rötter, för på gården står en runsten, Upplands runinskrifter 200 som nämner vikingatida ägare med namnen Finvid och Tjälve, med skriften: Translitterering av runraden:

× finuiþr × risti stin þina × iftiʀ × bruþur sin × þurþr × þialfa × sun × kuþ halbi × at × hns × auk × kus × muþiʀ × hn × k×rþi bru × at bruþur sin auk osa muþiʀ þiʀa^[5]

Normalisering till runsvenska:

Finnviðr ræisti stæin þenna æftiʀ broður sinn, Þorðr, Þialfa sun. Guð hialpi and hans ok Guðs moðiʀ. Hann gærði bro at broður sinn, ok Asa, moðiʀ þæiʀa.^[5]

Översättning till nusvenska:

Finnved reste denna sten efter sin bror Tord, Tjälves son. Gud hjälpe hans ande och guds moder. Han gjorde bron efter sin broder, och Åsa, deras moder.^[6]

Men fast han bodde på en urgammal gård, där en runsten från vikingatiden nämnde tidigare ägare med samma namn som hans far och morfars far, så fick han i denna position, som son och äkta make, något större krav på sig än andra, eftersom hans tre bröder Bengt, Johan och Peter alla valt prästlivet och celibat. Bengt var vid bröllopet 1307 redan död, och Johan kyrkoherde, och den tredje brodern, Peter, blev ärkebiskop av Uppsala stift, varför Jedvard var kvar ensam om att föra ätten vidare, och göra karriär som riddare, i en mycket känslig och politiskt komplicerad tid.

1308 släpptes Birger ur fångenskapen, och militära angrepp från både Danmark och Norge ansatte landet 1909, varpå Birger erkändes åter som kung, men med minskat territorium.

20 februari 1312 är Jedvard Filipsson fortfarande väpnare, men förefaller möjligen att fungera som riksråd när han i Stegeborg sigillerar och bekräftar att de gemensamt går i borgen för kung Birger, gällande hans och Sveriges skuld till kung Erik av Danmark för dennes stöd under de inrikes striderna.

Efter freden i Helsingborg 1310 hade fått slut på striderna mellan Norge, Danmark och Sverige, och Birger släppts fri. återstod att lösa den tvist mellan Birger och hans två bröder som börjat i och med Håtunaleken. men läget förvärrades och vid Nyköpings gästabud 1317 eskalerade det i och med att Birger lät fängsla sina bröder i en håla, där de svalt ihjäl, nästpåföljande år, vilket åter tvingade den svenska aristokratin att välja sida, och man valde att under Knut Jonsson (Aspenäsätten)s ledning starta ett uppror för att avsätta Birger, vilken flydde till Danmark, där han senare fick höra om hur hans son avrättats.

Magnus Eriksson kröntes, och möjligen slogs då Jedvard Filipsson till riddare, och kanske fick han en plats i den unge Magnus förmyndarråd, lett av Knut Jonsson som regent.

Men Jedvard tycks ändå ha dött barnlös eftersom han ärvdes av sina syskon, och 16 februari 1328 skrev Jedvard Filipsson sitt testamente, där han valde grav hos predikarbröderna i Sigtuna, och där första gången Lidingö nämns i skrift i hans testamente.^[1] ^[7]

Men fast Rumbyätten utlocknade på svärdssidan med Jedvard Filipsson, så levde den sedan vidare på spinnsidan genom Jedvars systrar, och deras ättlingar via Bjälboättens oäkta gren och ätten Örnsparre. ^[8]