Högtyska
Högtyska (tyska: Hochdeutsch) syftar i vardagligt tal på det tyska standardspråket (tyska: Standarddeutsch),[1][2] som (med varierande uttal) även är det dominerande vardagsspråket i det mesta av Tyskland samt de större städerna i Österrike. I vissa lantliga delar av Sydtyskland och många delar av Österrike (i synnerhet västra delen) talas dock lokala dialekter som vardagsspråk, och standardtyska som "andraspråk". I den tysktalande delen av Schweiz samt Liechtenstein är dialekterna utan undantag vardagsspråket. Inom språkvetenskapen har begreppet högtyska/Hochdeutsch kommit att ersättas med standardtyska/Standarddeutsch, som har mindre värderande klang och inte riskerar förväxlas med så kallade högtyska dialekter.[1]
Högtyska kan i språkhistorisk mening även syfta på högtyska dialekter (tyska: hochdeutsche Dialekte), vilka undergått den högtyska ljudskridningen, i motsats till de lågtyska språken.[1][3] Högtyska dialekter talas i södra och mellersta Tyskland, samt i Schweiz och Österrike, medan lågtyska talas i norr; det tyska standardspråket är till stor del högtyskt, men ljudförändringarna har i vissa fall gått längre i de sydligare dialekterna än de har i standardtyskan.
Äldre former
[redigera | redigera wikitext]Fornhögtyska (förkortas normalt fht) talades åren ca 750–1100.
Medeltidshögtyska (medelhögtyska; vanligtvis förkortat mht) talades åren ca 1100–1500, d.v.s. fram till Martin Luthers tid. Den högtyska som talas därefter och fram till nuvarande tid kallas nyhögtyska.[5]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Jan Georg Schneider, Judith Butterworth, Nadine Hahn (2018). Gesprochener Standard in syntaktischer Perspektive: Theoretische Grundlagen – Empirie – didaktische Konsequenzen Arkiverad 30 november 2020 hämtat från the Wayback Machine. Stauffenburg Verlag. ISBN 978-3-95809-520-5. Läst 23 november 2020.
- ^ Mirko Smiljanic (23 november 2017). Zur Lage der deutschen Sprache: Dialekte, Jugendsprache, Hochdeutsch Deutschlandfunk. Läst 23 november 2020.
- ^ Om högtyska konsonant-förändringar se Fausto Cercignani, The Consonants of German: Synchrony and Diachrony, Milano, 1979.
- ^ Ord för alla, Prisma, Stockholm 1993, ISBN 91-518-2586-4
- ^ Elof Hellquist: Svensk etymologisk ordbok, Gleerups, Lund 1922, sida 1282 [1]