Finska folkdelegationen
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2017-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| Finska folkdelegationen FSAs regering  | |
 Finska folkdelegationens ordförande, statsminister Kullervo Manner. | |
| Statschef | |
| Statschef | Kullervo Manner |
| Tidsperiod | |
| Tillträde | 28 januari 1918 |
| Frånträde | 25 april 1918 |
| Ministrar och partier | |
| Regeringschef | Kullervo Manner |
| Regeringsparti(er) | SDP |
| Historik | |
| Företrädare | Position skapad |
| Efterträdare | Position avskaffad |
Den Finska Folkdelegationen var ett organ som bildades av medlemmar i Finlands socialdemokratiska parti (SDP). Den var den röda sidans regering under finska revolutionen och inbördeskriget den 28 januari 1918 - 25 april 1918. Folkdelegationens ordförande var före detta riksdagstalmannen Kullervo Manner.
Folkdelegationen tog makten i början av inbördeskriget när den avsatte den borgerliga Svinhufvuds senat och riksdagen, varefter den själv skrev lagar och regler, med det idealistiska målet att ändra samhället i enlighet med arbetarrörelsens program. Utöver Folkdelegationen fanns även Arbetarnas verkställande råd som motsvarade riksdagen, men dess roll i de rödas styrelsesätt förblev liten. Fastän vissa finska röda stödde "proletariatets diktatur", som Rysslands bolsjeviker hade satt i kraft, hade revolutionens ledarskap ändå bestämt sig för att fortsatt stödja demokratin.
Det mest ambitiösa av lagförslagen var ett förslag för Finlands nya grundlag, i vilken man strävade efter att stanna på den demokratiska grunden. Man kunde inte sätta grundlagen i verket under kriget och utvecklingen gick åt helt motsatt håll; till slut utnämndes till och med Folkdelegationens ordförande Manner till diktator för Finland. Folkdelegationen hade stora problem med att organisera sin makt och finans, och kunde inte stoppa röda gardets våldsamma terror.
Sovjetryssland var den enda staten som erkände Folkdelegationen som Finlands lagliga regering. I inbördeskrigets slutskede, i början av april 1918, flyttade Folkdelegationen från Helsingfors till Viborg, varifrån dess medlemmar till sist flydde till Petrograd.
Organisation
[redigera | redigera wikitext]Folkdelegationens sammansättning
[redigera | redigera wikitext]| Titel | Person |
|---|---|
| Ordförande | Kullervo Manner |
| Utrikesdelegat | Yrjö Sirola |
| Inrikesdelegat | Eero Haapalainen (fram till mars)
Adolf Taimi (fram till mars) Matti Airola (från och med mars) Hanna Karhinen (från och med mars) |
| Krigsdelegat | Eero Haapalainen (från och med mars)
Adolf Taimi (från och med mars) |
| Justitiedelegat | Lauri Letonmäki (lagförbereding och myndigheter)
Antti Kiviranta (fångvård) |
| Upplysningsdelegat | Otto Ville Kuusinen |
| Finansdelegat | Jalo Kohonen
Edvard Gylling (från och med den 6 februari) |
| Jordbruksdelegat | Evert Eloranta Jaakko Mäki |
| Proviantdelegat | Oskari Tokoi |
| Trafikdelegat | Konsta Lindqvist |
| Post- och Kommunikationsdelegat | Emil Elo |
| Arbetsdelegat | J. H. Lumivuokko |
| Socialdelegat | Hilja Pärssinen (från och med mars, skolfrågor)
J. O. Arjanne (från och med mars) |
| Prokurator | Matti Turkia |
| Titel | Person |
|---|---|
| Diktator | Kullervo Manner |
| Ordförande | Edvard Gylling |
| Allmänna ärendens delegat | J. O. Arjanne |
| Krigsdelegat | Adolf Taimi |
| Finansdelegat | Jalo Kohonen |
| Proviantdelegat | Edvard Gylling |
| Arbetsdelegat | Emil Elo |
| Trafikdelegat | Konsta Lindqvist |
| Underhållsdelegat | Lauri Letonmäki |