Fauvism
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2021-02) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Museum Kranenburgh, Bergen, Nederländerna.
Fauvism var en europeisk strömning inom måleriet under tidigt 1900-tal, där färgen var konstverkets viktigaste beståndsdel. I boken Fauvismen och expressionismen beskriver författaren Bernard Denvir fauvismen, med dess karakteristiska frigörelse av färg och form, som expressionismens första framträdande inom den moderna bildkonsten.
Begreppet fauvism kom sig av att konstkritikern Louis Vauxcelle använde ordet fauves (vilddjur) när han skulle beskriva målningar av Henri Matisse och gruppen kring honom på utställningen Salon des Indépendants 1906.[1]
Henri Matisse (1869–1954) utgjorde kärnan i den franska färgexpressionismen eller fauvismen. Matisse var bland annat lärare åt en rad svenska konstnärer som Isaac Grünewald, Einar Jolin och Sigrid Hjertén, vilkas måleri i likhet med hans präglas av just dekorativ skönhet och starka klara färgfält.
Fauvismen var dock aldrig någon skola i egentlig mening eftersom dess konstnärer inte formulerade något gemensamt program. Fauvismen avlöstes av kubismen och kan sägas ha föregåtts av både neoimpressionismen och symbolismen. Tydliga influenser från Vincent van Gogh kan konstateras.
Under parollen "färgens frigörelse" betonade fauvisterna färgernas egenvärde och använde ofta färgerna rena, direkt från färgtuben. De lyfte fram färgerna genom att anlägga dem pastost på duken och genom att undvika centralperspektiv och fördrivningar. Fauvisterna befriade färgen från dess traditionella, deskriptiva roll i framställningen och visade på så sätt vägen till hur den kunde användas som ett uttrycksfullt självändamål.
Konstnärer i alfabetisk ordning (urval)
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ Denvir, Bernard, Fauvismen och expressionismen, Bonniers 1977
| |||||||||||||
