Giftsnokar
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2018-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| Elapidae | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Underklass | Diapsider Diapsida |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Underordning | Ormar Serpentes |
| Familj | Giftsnokar Elapidae |
| Vetenskapligt namn | |
| § Elapidae | |
| Auktor | Boie, 1827 |
| Släkten | |
|
Kobror släktena:
Övriga släkten:
| |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Giftsnokar (Elapidae) kallas den 200 arter stora familjen som är farligast av alla ormar, detta eftersom nästan alla arter har nervgift. Till de mest kända giftsnokarna hör kobraarterna, mamborna, korallormarna och taipanerna.
Små medlemmar som släktet Drysdalia blir ungefär 16 cm långa och stora arter kan vara 6 meter långa. Giftet överföras med ihåliga hörntänder.[1]
Arterna förekommer främst tropikerna och subtropikerna. Några familjemedlemmar besöker Indiska oceanen eller Stilla havet.[1]
Giftsnokar finner man i världsdelars varma områden, dock med undantag för Europa. Det årliga antalet dödsfall orsakade av giftsnoksbett är högst i utvecklingsländer, eftersom den medicinska behandlingen inte är omfattande. Giftet hos denna ormgrupp är generellt mycket skadligt för människor: en dos på 80 mg ormgift kan vara dödligt.
Kännetecknande för giftsnokar (dock med undantag för den så kallade dödsormen) är att de är slanka, har smala plåtförsedda huvuden och ofta är nattaktiva. Giftet används för att skada bytet samt i försvarssyfte.[1]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Sfetcu, Icolae (2014). ”Elapidae”. Reptiles: Crocodiles, Alligators, Lizards, Snakes, Turtles. Multimedia Publishing. sid. 198−200
|