Hoppa till innehållet

Christina Piper

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Christina Törnflycht)
Christina Piper
Christina Piper av David Klöcker Ehrenstrahl.
Yrke Byggherre, entreprenör, företagsledare, godsägare
Personfakta
Födelsenamn Christina Törne
Född 1 januari 1673
Stockholm, Sverige
Nationalitet Sverige Sverige
Död 25 mars 1752 (79 år)
Krageholms slott, Skåne, Sverige
Begravd Ängsö kyrka, Västmanlands län
Släkt
Frälse- eller adelsätt Piper, Törne
Far Olof Hansson Törne
Mor Margareta Andersén
Familj
Gift 13 februari 1690
Storkyrkan, Stockholm
Make/maka Carl Piper
Barn Charlotta Christina Piper
Hedvig Maria Piper
Ulrika Eleonora Piper
Carl Fredrik Piper
Sofia Carolina Piper

Christina Piper, född Törne 1 januari 1673 i Stockholm, död 25 mars 1752Krageholms slott i Skåne, var en svensk företagsledare och entreprenör, gift med greve Carl Piper. Hon är främst känd i historien för sin verksamhet som godsägare och byggherre, men var under sin samtid även känd för sin politiska aktivitet under sin makes tid som en av Karl XII:s rådgivare. Christina Piper lät uppföra flera gods och grundade fyra fideikommisser. Hon betraktas som den skånska byggnadshistoriens viktigaste byggare.

Christina Törne var äldsta barnet till den förmögna köpmannen Olof Hansson Törne. Ingenting är känt om hennes barndom. Hennes far adlades år 1698 och fick då namnet Törnflycht: Christina har ibland[1] felaktigt kallats Törnflycht själv, trots att hon gifte sig åtta år innan hennes far hade fått det namnet, och alltså aldrig bar det själv.[2]

Hennes farmor tillhörde släkten Hising och var ättling till ärkebiskop Petrus Kenicius släktkrets från Bureätten, och hennes mor Margareta Andersen ska enligt Anreps ättartavlor ha varit av skotsk adlig börd; Margareta Andersens far var handlande och brodern adlades med namnet Blixenstierna. Christina var syster till Olof Törnflycht och Michael Törnflycht, som båda blev friherrar 1719 och grevar 1731.

Christina Törne var sjutton år när hon 13 februari 1690 gifte sig med den tjugosex år äldre greve Carl Piper i Storkyrkan i Stockholm. Hon blev stammoder till hela den svenska grevliga ätten Piper. Maken var styvbror till hennes far, och äktenskapet var arrangerat av deras familjer av ekonomiska skäl: i adliga och högborgerliga kretsar var det under denna tid vanligt att arrangera äktenskap mellan släktingar för att hindra förmögenheter att lämna släkten, särskilt som kvinnor enligt stadslagen hade lika arvsrätt med sina bröder.

Politisk verksamhet

[redigera | redigera wikitext]
Christina Piper (1700) av David von Krafft.

Carl Piper, som redan vid sitt giftermål var statssekreterare och kansliråd, blev år 1697 utsedd till statsråd, och året därpå till både friherre och greve. Han tillhörde Sveriges största makthavare från sin utnämning till statsråd fram till att han blev tillfångatagen av ryssarna år 1709, och under den tidsperioden tillskrevs också Christina Piper en politisk roll, eftersom hon av samtiden ansågs ha inflytande på sin make.

I samband med hans utnämning började hon umgås vid hovet och föra ett representativt liv med mottagningar där hon tog emot supplikanter och utländska diplomater, för vilka hon blev intressant i egenskap av potentiell kanal till sin make. När hon 1698 uttalade sig till stöd för en allians mellan Sverige och Frankrike, uppmärksammades det genast i diplomatiska rapporter. Hon började också genast fungera som en kanal till Carl Piper och göra rekommendationer för supplikanters räkning, något som under denna tid uppfattades som en normal, om än inte självklar, uppgift för en politikerhustru: exempelvis tog hon emot en ansökan av Sven Hallenberg, som hon sedan mot betalning framgångsrikt rekommenderade till Carl Piper för tjänsten som landshövding i Skåne.[2] Enligt uppgift ska Carl Piper också ha ordnat en officerstjänst som chef för Dalregementet åt Magnus Stenbock på Christinas rekommendation, sedan Stenbocks svärmor Magdalena Stenbock betalat henne en avgift i form av diamantörhängen.[2]

Carl Piper. Porträtt av David Kock, efter originalmålning av David Klöcker Ehrenstrahl.

Både Carl och Christina Piper fick under sin samtid rykte om sig att ta emot mutor. Carl Piper brukade som regel avböja att ta emot några gåvor själv, men däremot hänvisade han till Christina och både uppmuntrade och accepterade att hon tog emot sådana: därefter gjorde hon sina rekommendationer på supplikanters uppdrag, som han ofta noterades följa.[2] Detta tillvägagångssätt var känt av samtiden och det sades att den som ville tala med Carl Piper fick gå genom Christina.[2] Hur starkt hennes möjligheter att påverka Carl egentligen var är omdebatterat: Christina försökte till exempel på eget initiativ få Carl att hjälpa sina bröder i karriären, något han ändå inte gjorde. Paret Piper hade under sin samtid dåligt rykte på grund av ryktena om mutor, trots att dessa var mycket vanliga även bland andra samtida ämbetshavare. En förklaring kan vara att deras position väckte stort ogillande hos den samtida adeln, där de betraktades som uppkomlingar.[2]

Christina besökte maken i fält vid två tillfällen. Under våren 1705, då Karl XII hade sin bas i Ravicz i Polen, besökte hon honom där och deltog liksom övriga svenska adelskvinnor där i baler och maskerader och mottagning hos den polske kungen. Hon medförde sin syster Inga, som hon gifte bort med en medlem av adeln, Arvid Horn. När Carl Piper vid detta tillfälle övervägde att återvända till Sverige på grund av sjukdom, övertalade hon honom att stanna kvar för karriärens skull. Den andra gången besökte hon honom i kungens läger i Altranstädt februari–augusti 1707. Även den gången medförde hon en syster, Anna Maria, som också blev gift med en adelsman, Johan August Meijerfeldt. Vid det här tillfället anklagades Carl Piper för att ha blivit mutad av det brittiska sändebudet hertigen av Marlborough till att övertala Karl XII att anfalla Ryssland. Carl Piper hade blivit erbjuden en muta, en pension, av denne, men vägrat ta emot den: däremot hade han hänvisat honom till Christina, som hade tagit emot ett par dyrbara örhängen.[2] Hon ska också ha ridit på hästar hon fått i gåva av Danmarks kung. På hemvägen eskorterades hon av prinsen av Württemberg och ett följe med tio karosser vägen till Leipzig, Stettin, Berlin, Greifswald och Stralsund. I Berlin togs hon emot av det preussiska hovet, kung Fredrik I gav henne ett briljantarmband och en staty som förevisade Preussens seger över svenskarna i slaget vid Fehrbellin 1675 togs bort då hon uppvisade ogillande över den. Hon uppvaktades flitigt av inte bara diplomater och vanliga supplikanter utan också av kungligheter.

Samma år sades det att hon knappt hann klä på sig innan hennes sovrum var fullt av supplikanter och att det var omöjligt att tala med henne ensam om hon inte själv önskade det.[3], och vid hennes hemkomst från Altranstädt 1707 skrev ett samtida vittne: "Ingen regerande drottning har någonsin blifvit mera fjesad, hyllad och eftersökt, än grefvinnan Piper vid sin återkomst från högqvarteret till hufvudstaden Stockholm. Man lämnade henne ej ens tid att de första dagarne tänka på sina egna anglägenheter af ganska mycken vigt. Mängden af uppvaktande var så stor [...] och hennes hus var från tidigt på morgnarne till sent på qvällarne belägrat av främmande vagnar, stundom ända till tjugo på en gång".[2]

År 1709 tillhörde hon, tillsammans med Beata Sparre, Märta Berendes, Arvid Horn och överhovpredikanten domprost Laurentius Molin, det hovparti som ledda av Carl Gyllenstierna medverkade till att Hedvig Eleonoras impopulära gunstlig Anna Catharina von Bärfelt avlägsnades från hovet.

Carl Piper tillfångatogs efter slaget vid Poltava 1709, något som utlöste panik i Stockholm, där Riksbanken tömdes. Carl Piper anklagades för att ha orsakat det misslyckade anfallet på Ryssland, och enligt både Danmarks och Frankrikes ambassadörer blev Christina Piper attackerad av rasande folkmassor och tvingades fly från Stockholm. Efter att hennes make blev tillfångatagen förlorade Christina Piper alla möjligheter att verka politiskt.

Ekonomisk verksamhet

[redigera | redigera wikitext]
Christinehof

Christina Piper fick ansvaret för familjens affärer när maken år 1700 lämnade landet tillsammans med Karl XII för att delta i stora nordiska kriget som chef för fältkansliet. När Carl Piper blev rysk krigsfånge 1709, skötte hon växlarna han skickade henne på utgifterna för både sig själv och andra svenska krigsfångar i Ryssland. Hon var också en av de största finansiärerna av det stora nordiska kriget, då hon upprepade gånger tvingades ge krigsbidrag. 1710 hade hon länge försökt vägra göra detta, något som gjorde henne illa sedd. År 1714 hotade hon med att inleda process med hovprästen Johannes Ekendahl, som i en predikan hade antytt att hennes make hade övertalat Karl XII att anfalla Ryssland efter en muta från Marlborough 1707. Det slutade med att Ekendahl tvingades ta tillbaka sina ord.

Under makens fångenskap fungerade hon som hans ombud under förhandlingarna för att få honom frisläppt, och deltog i förhandlingar och utväxling av ryska krigsfångar mot maken. 1714 kunde Carl Piper genom Gustaf Abraham Piper, som var mindre välbevakad, få fram ett meddelande till Christina att han på grund av svält hade utpressats av ryssarna till att skicka henne en växel som hon väntades utbetala till Ryssland: han bad henne att inte betala ut den, och att be Karl XII att förbjuda henne det för att slippa. Kungen gjorde som han var ombedd och Christina vägrade betala ut just denna växel. Detta gav upphov till ryktet, att Christina hade fått ett erbjudande om att köpa Carl Piper fri ur fångenskapen, men hade vägrat att göra det eftersom hon inte ville gå miste om det oberoende hon kunde utöva i hans frånvaro. Carl Piper blev efter denna incident flyttad från Moskva till fästningen i Nöteborg, där förhållandena var så dåliga att de antas ha påskyndat hans död. Som vedergällning för utpressningen lät Karl XII sätta den svenske krigsfången general Trubetskoj och hans familj i ett sämre häkte i Jönköping. Carl Piper avled 1716, och Christina lät då föra hem hans kvarlevor, som inte anlände förrän 1718 och året därpå organisera begravningen.

Piper flyttade 1712 permanent från Stockholm. Den orsak hon uppgav var ekonomin: hon hade då sålt makens medaljer. Hon bosatte sig på Krageholms slott i Skåne, där hon bodde fram till sin död, med undantag av åren 1745-49, då hon levde på Hässelbyholm. Hon reste dock omkring mellan sina slott, även om Krageholms slott förblev hennes bas. Efter makens fångenskap hade hon förlorat sin möjlighet att delta i rikspolitiken, men däremot blev hon en stark lokal maktfaktor. Hon använde sig av sin möjlighet att i egenskap av godsägare påverka tillsättningen av präster, lokala ämbetshavare och sockenstämman. Privat beskrivs hon som en dominant matriark inom sin familj, och upprätthöll en stark kontroll över sin barn och svärsöner: hon stod särskilt nära sin svärson Axel Löwen, men denna bröts när hennes dotter Sofia Piper avled 1731 i vad som misstänks ha varit ett självmord på grund av olyckligt äktenskap. De två officersänkorna Helena Kylander och Anna Maria Rydbeck (den senare hennes kusin) levde hos henne fram till hennes död. Efter sin dotter Charlottas död 1727 var hon också fostermor till sina barnbarn Eva Charlotta, Nils Adam Bielke och Christina Sofia Bielke. Hon intresserade sig för pietismen, sedan den hade blivit godkänd av kyrkan, och gynnade dess spridning.

Toppeladugårds slott

Christina Piper betraktas som den skånska byggnadshistoriens viktigare byggare. Bland hennes gods fanns Krageholm, som hon restaurerade, Björnstorp och Östra Torup. År 1725 köpte hon det krisdrabbade alunbruket i Andrarum och gjorde det till Skånes största företag med 900 anställda. Alun användes för färgning, garvning, pappersframställning, medicinska ändamål samt som bränsle. Hon uppförde Toppeladugård, skolor, ålderdomshem och sjukhus åt de anställda och ett privat myntverk för bruket: mynten präglades med "C.P." och var endast gångbara vid bruket. Socialvården bekostades till en del av en avgift som hon tog från de anställdas löner. Vid bruket lät hon också inrätta ett fängelse och ett tingshus. I brukets närhet anlitade hon Georg Mochelten år 1740 för uppföra slottet Christinehof.[4][5]

Christina Piper instiftade år 1747 fyra fideikommisser. Hon skapade två åt sin son: det ena bestående av Andrarum, Torup, Högestad och Baldringe, och det andra av Engsö slott. Ett andra bestod av hennes morgongåva Sturefors slott[6] och Viggbyholm åt dottersonen Nils Adam Bielke. Ett fjärde bestod av Hässelbyholm och det var en fideikommiss åt en kvinna (något som var ovanligt): hennes dotterdotter Eva Bielke.

Christina Piper gifte sig 13 februari 1690 med Carl Piper, son till häradshövdingen Carl Piper och Ingrid Charlotta Ekenbom. De fick tillsammans barnen Christina Charlotta Piper (född 1691), Ingrid Margareta Piper (född 1692), Juliana Piper (född 1693), Charlotta Christina Piper (1694–1727) som var gift med riksrådet Ture Gabriel Bielke, Hedvig Ulrika Piper (född 1695), Hedvig Maria Piper (1697–1767) som var gift med generalmajoren Sten Arvidsson Sture, Ulrika Eleonora Piper (1698–1754) som var gift med landshövdingen Bengt Johansson Ribbing af Koberg, presidenten Carl Fredrik Piper (1700–1770) och Sofia Charlotta Piper (1707–1732) som var gift med generalguvernören Axel Löwen.[7]

Christina Piper har gett namn åt ett av Skånetrafikens Pågatåg [8]

Fakta om andra framgångsrika kvinnor under samma tid:

  1. ^ Christina Piper i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 19 april 2017.
  2. ^ [a b c d e f g h] Norrhem, Svante, Christina och Carl Piper: en biografi, Historiska media, Lund, 2010
  3. ^ Fabian Persson (1999). Servants of Fortune. The Swedish court between 1598 and 1721. Lund: Wallin & Dalholm. ISBN 91-628-3340-5 sid 173
  4. ^ Kristian Carlsson (23 mars 2013). ”Alunbrukets historia - Christina Piper och alunbrukets glansdagar”. Kaffestugan Alunbruket. https://alunbruket.com/alunbrukets-historia/. Läst 26 juli 2019. 
  5. ^ ”Christina Piper och trädgården vid Christinehof”. Christinehof slott. https://www.christinehofslott.se/historik/christina-piper-och-tradgarden-vid-christinehof/. Läst 26 juli 2019. 
  6. ^ ”Sturefors - Christina Pipers morgongåva.”. Christinehof slott. Arkiverad från originalet den 25 juli 2019. https://web.archive.org/web/20190725231728/https://www.christinehofslott.se/historik/sturefors-christina-pipers-morgongava/. Läst 26 juli 2019. 
  7. ^ Elgenstierna Gustaf, red (1930). Den introducerade svenska adelns ättartavlor 5 Lind af Hageby-von Porten. Stockholm: Norstedt. sid. 716-718. Libris 10076756 
  8. ^ Åklundh, Emy (5 juni 2009). ”Pågatågen har fått sina namn”. Sydsvenskan. Arkiverad från originalet den 8 december 2009. https://web.archive.org/web/20091208151606/http://sydsvenskan.se/omkretsen/article435104/Pagatagen-har-fatt-sina-namn.html. Läst 5 december 2009. 

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Norrhem, SvanteChristina Piper i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon
  • Eberstein, Johan Christopher (1753). Christelig lik-predikan hållen öfwer högwälborna fru grefwinnan, framledne hans excellences kongl. råds och förnämste ministers ... Carl Pipers enke-fru, Christina Törnflycht, wid desz jordfästning, uti Engsö kyrka den 8 maji 1753. Af Johannes Christopher Eberstein ... Stockholm, tryckt hos Lars Salvius, 1753.. Stockholm. Libris 2400792 
  • Schwerin, Hans Hugold Julius von (1934). Skånska herrgårdar under svensk tid: en konsthistorisk undersökning av den skånska herrgårdsarkitekturens utveckling efter provinsens övergång till Sverige och fram till det nittonde seklets inbrott ([2. uppl.]). Stockholm: Ardor. sid. 176 ff.. Libris 1367499 
  • Wåhlin, Jonas (1753). Till thet sårge-tal hvarmed åminnelsen af then i lifstiden hœgvæborna fru grefvinnan, riksrâdinnan och öfverste marskalkinnan fru Christina Piper, hos Kongl. carolinska academien, fæstes i vördsam åtanka, varda alla nærvarande lærdoms och vetenskapers gynnare och ælskare, ödmiukhörsamst och vænligen anmodade, at sig instælla, af Academiens rector Jonas Wåhlin.. Lund, tryckt hos directeur Carl Gustav Berling.. Libris 11320861