Boeing B-52 Stratofortress

	Boeing B-52 Stratofortress
Beskrivning
Typ	Strategiskt bombflygplan
Besättning	5 st
Första flygning	15 april 1952
Ursprung	USA
Tillverkare	Boeing
Antal tillverkade	744 st, 76 i drift 2020
Data
Längd	48,5 meter
Spännvidd	56,4 meter
Höjd	12,4 meter
Vingyta	370 m²
Tomvikt	83 250 kg
Max. startvikt	220 000 kg
Motor(er)	8 × Pratt & Whitney J57; 8 × Pratt & Whitney TF33 (B-52H)
Dragkraft	8 × 44,5 kN (B-52A); 8 × 46,7 kN (B-52B, C, D och E); 8 × 61,1 kN (B-52F och G); 8 × 76,0 kN (B-52H)
Prestanda
Max. hastighet	1 000 km/h
Räckvidd med; max. bränsle	7 652 km
Transporträckvidd	17 700 km
Max. flyghöjd	15 150 meter
Lastförmåga
Lastförmåga	120 000 kg
Beväpning & bestyckning
Fast beväpning	4 × 12,7mm kulsprutor; 1 × 20mm M61 Vulcan (B-52H)
Bomber	31 500 kg
Ritning
	; Boeing B-52H Stratofortress; Källor:

För musikgruppen, se The B-52's.

Boeing B-52 Stratofortress, ofta omnämnt som "BUFF",^[2] är ett amerikanskt strategiskt bombplan, som utvecklades under 1950-talet av flygplanstillverkaren Boeing för USA:s flygvapen och dess Strategic Air Command.^[1]

Historik

En av de personer som skapade planet var Holden "Bob" Withington.^[4] Från början avsåg man bygga planet med kolvmotorer, men då det amerikanska flygvapnet fått modellen presenterad för sig valde man istället att använda jetmotorer. Planet flög för första gången den 15 april 1952.^[1]

Det första B-52 sattes i tjänst under 1955 och modellen planeras att användas till och med år 2050, det vill säga en period på 95 år. Flygplanet spelar fortfarande en viktig roll i det amerikanska flygvapnets verksamhet.

B-52 kan utföra en mängd uppdrag och det kan medföra flera olika typer av vapenlast, till exempel ballistiska eller styrda bomber. Flygplanet kan även utrustas med kryssningsmissiler (med såväl konventionell som nukleär laddning), liksom med konventionella bomber. Den kan även släppa kärnvapen, men det har B-52 aldrig gjort i krig.

Under Kalla kriget fanns B-52:or i luften dygnet runt, redo att attackera Sovjetunionen. Under denna period bar planen hela tiden kärnvapen.

Av alla bomber som fälldes under Operation ökenstorm 1991, släpptes 40 procent från B-52.

Vietnamkriget

När spänningen i Sydostasien ökade började man under 1964 modifiera 74 stycken B-52F för att montera externa vapenbalkar som kunde bära konventionella bomber. Detta innebar att de kunde bära en bomblast på 43 500 lbs (knappt 20 ton). De första 30 B-52F anlände till Andersen Air Force Base på Guam i februari 1965. I mars 1965 inledde USA den strategiska bomboffensiven Operation Rolling Thunder mot Nordvietnam, men av rädsla för att provocera Kina och Sovjetunionen så valde man att inte använda B-52:or för strategisk bombning.^[5] B-52:orna kom istället att användas för mer taktiska bombningar under Operation Arc Light mot mål främst i Sydvietnam. Det första uppdraget skedde den 18 juni 1965 mot FNL-styrkor förlagda i distriktet Ben Cat norr om Saigon. De 30 B-52:or som lyfte från Guam genomförde en lufttankning över Luzon där två B-52:or kolliderade i luften och en tredje fick avbryta på grund hydraulproblem, för att slutligen släppa totalt 1 300 bomber över målområdet. En spaningspatrull som sökte av målområdet ett par dagar efter räden kunde inte hitta några kroppar och endast måttliga skador på förläggningsområdet. MACV upptäckte senare att FNL hade evakuerat området efter ett tips från ett lokalt SVA-förband om den planerade räden.^[6] Efter den misslyckade första insatsen fortsatte bombningarna med B-52:orna men nu sattes de in i mindre grupper mot mål i fem fria bombzoner där målen inte behövde godkännas i förväg av högre befäl. Den 14 november 1965 började trupper från 1st Cavalry Division luftlandsättas med helikoptrar i Ia Drang-dalen i södra högländerna i Vietnam där man omedelbart mötte betydande motstånd från en större styrka från Vietnams folkarmé i vad som skulle utvecklas till Slaget vid Ia Drang. Slaget var första tillfället när B-52:orna sattes in som direkt flygunderstöd mot anfallande trupper.^[7]

De första räderna hade övertygat flygvapnet att B-52:orna behövde större bomblast. Under sommaren 1965 började man därför planera för modifieringsprogrammet Hi Density Bombing System på 82 stycken B-52D, populärt kallat Big Belly. Detta innebar att dessa plan kunde bära 84 stycken 500 lbs (227 kg) bomber i bombrummet jämför med 27 stycken i ursprungsutförande, vilket gav en total bomblast på 60 000 lbs (drygt 27 ton). I december 1965 började de första planen modifieras och i februari 1966 beslutade man att alla 155 B-52D skulle modifieras, något som var klart i september 1967. I april 1966 började de modifierade B-52D ersätta B-52F på Andersen Air Force Base. Senare baserades planen även på flygbasen U-Tapao i Thailand. Anledningen till att de äldre B-52D valdes ut till modifieringen istället för B-52F var att F-modellen endast hade tillverkats i 82 exemplar och dessa hade aldrig fått någon livstidsförlängning av flygkroppen, därmed hade de en högst begränsad flygtid kvar innan planen hade nått sin livstid.^[8]

Smeknamn

Planet blev fruktat och välkänt för sitt utseende och sin brutala kapacitet, och fick vid denna tid snart den populära beteckningen BUFF, utläst som "Big Ugly Fat F*cker", i mer officiella sammanhang utläst som "Big Ugly Fat Fellow".^[9]

Referenser

Noter

^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] ”B-52H Stratofortress” (på engelska). U.S. AIR FORCE. United States Air Force. https://www.af.mil/About-Us/Fact-Sheets/Display/Article/104465/b-52-stratofortress/. Läst 20 november 2020.
^ [a b] John A. Tirpak (1 oktober 2020). ”BUFF Up - Another decade of enhancements will give the B-52 three more decades of power.”. Airforce Magazine. https://www.airforcemag.com/article/buff-up/. Läst 21 november 2020.
^ Taylor, John W.R. (1961). Jane’s All The World’s Aircraft, 1961–1662. London: Sampson Low, Marston & Company. sid. 220–221
^ Douglas Martin (17 december 2011). ”Holden Withington, Last Living B-52 Designer, Dies at 94”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2011/12/18/us/holden-withington-last-living-b-52-designer-dies-at-94.html.
^ Head 2002, s. 18.
^ Head 2002, s. 19-20.
^ Head 2002, s. 21.
^ Head 2002, s. 22-23.
^ ”How the B-52 Bomber Got the Nickname 'BUFF'”. The National Interest. 28 juli 2019. https://nationalinterest.org/blog/buzz/how-b-52-bomber-got-nickname-buff-69796. Läst 20 november 2020.

Tryckta källor

Ericson Wolke, Lars (2013). Bombkrigets historia: taktik och terror under 100 år av flygkrig ([Ny utg.]). Lund: Historiska media. sid. 245-261. Libris 14740015. ISBN 9789175451015
William Head (2002). ”WAR FROM ABOVE THE CLOUDS” (Pdf). Air University Press. https://permanent.fdlp.gov/lps46644/head.pdf. Läst 29 november 2020.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Boeing B-52 Stratofortress.
Bilder & media
Färgning Boeing B-52 Stratofortress

[USAir-1] [a b c d e f g h i j k l m n o p] ”B-52H Stratofortress” (på engelska). U.S. AIR FORCE. United States Air Force. https://www.af.mil/About-Us/Fact-Sheets/Display/Article/104465/b-52-stratofortress/. Läst 20 november 2020.

[BUFF-2] [a b] John A. Tirpak (1 oktober 2020). ”BUFF Up - Another decade of enhancements will give the B-52 three more decades of power.”. Airforce Magazine. https://www.airforcemag.com/article/buff-up/. Läst 21 november 2020.

[3] Taylor, John W.R. (1961). Jane’s All The World’s Aircraft, 1961–1662. London: Sampson Low, Marston & Company. sid. 220–221

[4] Douglas Martin (17 december 2011). ”Holden Withington, Last Living B-52 Designer, Dies at 94”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2011/12/18/us/holden-withington-last-living-b-52-designer-dies-at-94.html.

[5] Head 2002, s. 18.

[6] Head 2002, s. 19-20.

[7] Head 2002, s. 21.

[8] Head 2002, s. 22-23.

[9] ”How the B-52 Bomber Got the Nickname 'BUFF'”. The National Interest. 28 juli 2019. https://nationalinterest.org/blog/buzz/how-b-52-bomber-got-nickname-buff-69796. Läst 20 november 2020.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]