Stenmalört
| Stenmalört | |
 | |
| Systematik | |
| Rike | Växt |
| Plantae | |
| Division | Kärlväxter |
| Tracheophytes | |
| Ordning | Asterordningen |
| Asterales | |
| Familj | Korgblommiga växter |
| Asteraceae | |
| Undertribus | Artemisiinae |
| Släkte | Malörtssläktet[1] |
| Artemisia | |
| Art[1] | Stenmalört |
| Artemisia rupestris | |
| Vetenskapligt namn | |
|---|---|
| §Artemisia rupestris[1] | |
| Auktor | L. |
 Odlad stenmalört i Wrocławs botaniska trädgård, Polen. | |
Stenmalört (Artemisia rupestris) är en ört inom släktet malörter och familjen korgblommiga växter. Den beskrevs av Carl von Linné.[2] Arten skiljs från sina släktesfränder genom sin litenhet, sina stora blomkorgar och på att bladen är gröna på båda sidor.
Beskrivning
[redigera | redigera wikitext]Stenmalört är en tämligen liten art för sitt släkte. Den är en halvbuske med rödbruna, oftast något håriga stjälkar, omkring 20–40 centimeter höga, som är antingen uppstigande eller upprätta och ofta vedartade ner mot basen. Den har flikade blad som är gröna på båda sidor; flikarna är nästan trådsmala. Arten har 5–8 millimeter stora blomkorgar i en klase i toppen av stjälkarna, med mörkt gula blommor. Blomningen sker under sensommaren och hösten. Växten är aromatisk, med kamferaktig doft.[3][4]
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]Stenmalörten är tämligen allmän på Öland och sällsynt på Gotland, men saknas annars i Sverige. Den återfinns även i Baltikum samt i nordvästra Ryssland, Ural, Sibirien och Centralasien.[3][4] Enligt Plants of the World Online finns den även i Tyskland.[2]
Habitat
[redigera | redigera wikitext]Stenmalörten växer på kalkhällmark, kalkhedar och öppen alvarmark, ofta på dåligt dränerade platser som tidvis svämmas över. Den växer ofta ihop med krypven och fårsvingel, på växtplatser som är rika på mossor och busklavar. Den har kraftiga rötter och tycks därför tolerera de rörelser i marken som uppstår genom frysning och upptining av fuktig mark. Den kraftiga doften gör att den ratas av betesdjur, och därför klarar den sig på betesmark. Den är ymnig på rätt sorts lokaler, även om igenväxning av dess föredragna växtplatser gör att den i någon mån minskar i antal.[4]
Källor
[redigera | redigera wikitext]Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Nylén, Bo (2000). Nordens flora (2. uppl.). Stockholm: Prisma. Libris 7408826. ISBN 9151838214
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d] Carl von Linné, Species Plantarum : Exhibentes plantas rite cognitas ad genera relatas, vol. 2, 1753, s. 847, BHL sid-ID: 358868, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] ”Artemisia rupestris”. Plants of the World Online. https://powo.science.kew.org/taxon/urn:lsid:ipni.org:names:180051-1. Läst 29 oktober 2022.
- ^ [a b] Nylén, s. 479.
- ^ [a b c] ”Artemisia rupestris”. Artdatabanken. https://artfakta.se/artbestamning/taxon/artemisia-rupestris-1862. Läst 29 oktober 2022.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör stenmalört.
Wikispecies har information om stenmalört.
