Hoppa till innehållet

Spetsglans

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Antimonit)
Spetsglans
KategoriSulfidmineral
Dana klassificering2.11.2.1
Strunz klassificering2.DB.05a
Kemisk formelSb2S3
FärgBlygrå till blekande svartaktig eller iriserande; i polerad sektion, vit
FörekomstsättMassiva, strålande och långsträckta kristaller. Massiv och granulär
KristallstrukturOrtorombisk
TvillingbildningSällsynt
SpaltningPerfekt och lätt på {010}, ofullkomlig på {100} och {110}
BrottSubkonkoidalt
HållbarhetMycket flexibel med nte elastisk, något skivbar
Hårdhet (Mohs)2
GlansMetallisk[1]
TransparensOpak
StreckfärgBlygrå
Specifik vikt4,6 – 4,7
LöslighetSönderdelas av saltsyra
Referenser[2][3][4][5]

Spetsglans kallas även ibland för svavelantimon, antimonglans, stibnit, antimonit eller gråspetsglans och är ett malmmineral[2] med den kemiska formeln Sb2S3. Det är ett sulfidmineral som består av antimon (ca 72 %) och svavel. Mineralen förekommer i form av långa nålformade kristaller i en ortorombisk rymdgrupp.[6] Det är den viktigaste källan till den metalloida antimonen.[7] Namnet kommer från grekiskan στίβι stibi genom latinets stibium som det tidigare namnet för mineralet och grundämnet antimon.[3][4]

Struktur

[redigera | redigera wikitext]

Spetsglans har en struktur som liknar den för arseniktrisulfid, As2S3. Sb(III)-centra, som är pyramidformade och trekoordinerade, är sammanlänkade via böjda tvåkoordinatsulfidjoner. Vissa studier tyder dock på att de faktiska koordinationspolyedrarna av antimon är SbS7, med (3+4) koordination vid M1-stället och (5+2) vid M2-stället. Vissa av de sekundära bindningarna ger kohesion och är kopplade till packning. [8]

Fysiska egenskaper

[redigera | redigera wikitext]

Smältpunkten för Sb2S3 är 823 K (550 °C).[9] Den spaltas lätt av blygrått och smälter i en vanlig stearinljuslåga.[2] Bandgapet är 1,88 eV vid rumstemperatur och det är en fotoledare.[10] Spetsglans är grå till färgen när den är färsk, men kan bli ytligt svart på grund av oxidation i luft.

Förekomst

[redigera | redigera wikitext]

Spetsglans är den viktigaste antimonmalmen och finns spridd över hela världen, och bildar tillsammans med kvarts gångar i granit och gnejs. Den förekommer i hydrotermiska avlagringar och förknippas med realgar, orpiment, cinnober, galena, pyrit, markasit, arsenopyrit, cervantit, stibikonit, kalcit, ankerit, baryt och kalcedon.[3] Stora förekomster finns i Lushi i Kina, i Bolivia och Mexiko.[11] Världens största fyndighet av antimon, Xikuangshan-gruvan, ger högkvalitativa kristaller i paragenes med kalcit. Fyndigheter förekommer även i Kanada, Peru, Japan, Tyskland, Rumänien, Italien, Frankrike, England, Algeriet och Kalimantan, Borneo. I USA finns det i Arkansas, Idaho, Nevada, Kalifornien och Alaska. I Sverige har den dock bara påträffats ytterst sparsamt i Sala silvergruva.

Historiskt sett använde romarna spetsglans utvunnet i Dacia för att göra färglöst glas, vars tillverkning slutade när denna provins förlorades till det romerska imperiet.[12]

I maj 2007, förevisades det största exemplaret (1000 pund) offentligt på American Museum of Natural History.[13][14] De största dokumenterade enkristallerna av spetsglans mätte ca 60×5×5 cm och kommer från olika platser som Japan, Frankrike och Tyskland.[15]

Användning

[redigera | redigera wikitext]
Mikroskopiskt snitt av spetsglans

Pastor av Sb2S3-pulver i fett[16] eller i andra material har använts sedan åtminstone 3000 f.Kr. som ögonkosmetik i Medelhavsländerna och längre bort, i denna användning kallas Sb2S3-kol. Den användes för att göra ögonbrynen och fransarna mörkare eller för att rita en linje runt ögats omkrets.[17]

Antimontrisulfid har användning i pyrotekniska kompositioner, som i glitter- och fontänblandningar. Nålliknande kristaller, "kinesiska nålar", används i glitterkompositioner och vita pyrotekniska stjärnor. Den "mörka pyro"-versionen används i blixtpulver för att öka deras känslighet och skärpa effekten. Den är också en del av moderna säkerhetständstickor. Den användes tidigare i blixtkompositioner, men dess användning övergavs på grund av toxicitet och känslighet för statisk elektricitet.[18]

Spetsglans har använts åtminstone sedan det forntida Egypten protodynastiskt som medicin och kosmetika.[17] Sunan Abi Dawood rapporterar, "profeten Muhammed sa: 'Bland de bästa typerna av collyrium är antimon (ithmid) för det rensar synen och får håret att spira."[19]

Alkemisten Eirenaeus Philalethes på 1600-talet, även känd som George Starkey, beskriver spetsglans i sin alkemiska kommentar An Exposition upon Sir George Ripleys epistel. Starkey använde spetsglans som en föregångare till filosofiskt kvicksilver, som i sig var en hypotetisk föregångare till "de vises sten".[20]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Galleri

[redigera | redigera wikitext]
  • Stibnit från Herjagruvan, Romänien
    Stibnit från Herjagruvan, Romänien
  • Nålar av stibnit inuti transparent kalcitkristall (storlek: 4,5×3,5×1,8 cm)
    Nålar av stibnit inuti transparent kalcitkristall (storlek: 4,5×3,5×1,8 cm)
  • Strålar av vassa, strimmiga, iriserande metalliska stibnitblad
    Strålar av vassa, strimmiga, iriserande metalliska stibnitblad
  • Struktur av stibnit
    Struktur av stibnit
  • Antimonitkristaller (längsta kristallen: 7 cm) sammanväxt med kalcit (längd: 3 cm) från Xikuangshan Mine
    Antimonitkristaller (längsta kristallen: 7 cm) sammanväxt med kalcit (längd: 3 cm) från Xikuangshan Mine

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Stibnite, 23 juni 2024.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ ”Stibnite | Antimony, Sulfide, Ore | Britannica”. Stibnite | Antimony, Sulfide, Ore | Britannica. https://www.britannica.com/science/stibnite. 
  2. ^ [a b c] Price, Monica; Walsh, Kevin (2005). Bergarter och mineral. Bonniers Naturguider. Översatt av Erik Jonsson. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 90 (och 7). ISBN 91-0-010458-2  Originalets titel: Rocks and Minerals (Doring Kindersley Ltd).
  3. ^ [a b c] Anthony, John W.; Bideaux, Richard A.; Bladh, Kenneth W.; Nichols, Monte C. (2005). ”Stibnite”. Handbook of Mineralogy. Mineral Data Publishing. http://www.handbookofmineralogy.org/pdfs/stibnite.pdf. 
  4. ^ [a b] Anthony, John W.; Bideaux, Richard A.; Bladh, Kenneth W.; Nichols, Monte C. (2005). "Stibnite" (PDF). Handbook of Mineralogy. Mineral Data Publishing. Hämtad 19 juli 2022.
  5. ^ Barthelmy, David (2014). ”Stibnite Mineral Data”. Webmineral.com. http://www.webmineral.com/data/Stibnite.shtml. 
  6. ^ ”Circular”. United States National Bureau of Standards (U.S. Government Printing Office) 1-6 (539): sid. 6. 1953. https://books.google.com/books?id=ArfQAAAAMAAJ&pg=RA4-PA6. 
  7. ^ Sabina C. Grund, K. Hanusch, H. J. Breunig, H. U. Wolf, "Antimony and Antimony Compounds" in Ullmann's Encyclopedia of Industrial Chemistry 2006, Wiley-VCH, Weinheim. doi:10.1002/14356007.a03_055.pub2
  8. ^ Kyono A (2002). ”Low-temperature crystal structures of stibnite implying orbital overlap of Sb 5s 2 inert pair electrons”. Physics and Chemistry of Minerals 29 (4): sid. 254–260. doi:10.1007/s00269-001-0227-1. Bibcode: 2002PCM....29..254K. 
  9. ^ Mills, K. C. (1974). Thermodynamic data for inorganic sulphides, selenides and tellurides. London: Butterworths. ISBN 040870537X. OCLC 1031663. 
  10. ^ Madelung, O. (Otfried) (2004). Semiconductors : data handbook (3rd). Berlin: Springer. ISBN 3540404880. OCLC 56192440. 
  11. ^ Meyers varulexikon, Forum, 1952
  12. ^ Degryse, P.; Gonzalez, S.N.; Vanhaecke, F.; Dillis, S.; Van Ham-Meert, A. (2024). ”The rise and fall of antimony: Sourcing the "colourless" in Roman glass”. Journal of Archaeological Science: Reports 53: sid. 104344. doi:10.1016/j.jasrep.2023.104344. Bibcode: 2024JArSR..53j4344D. 
  13. ^ ”American Museum of Natural History, Spectacular Stibnite”. American Museum of Natural History, Spectacular Stibnite. American Museum of Natural History. http://www.amnh.org/science/papers/stibnite.php. Läst 27 maj 2007. 
  14. ^ ”Chinese stibnite crystal on display in US”. Chinese stibnite crystal on display in US. http://www.cctv.com/program/cultureexpress/20070406/100505.shtml. Läst 6 juni 2009. 
  15. ^ P. C. Rickwood (1981). ”The largest crystals”. American Mineralogist 66: sid. 885–907. http://www.minsocam.org/ammin/AM66/AM66_885.pdf. 
  16. ^ Priesner, Claus, red (1998) (på tyska). Alchemie. Lexikon einer hermetischen Wissenschaft. München: C. H. Beck. ISBN 978-3-406-44106-6. 
  17. ^ [a b] ”Ancient Egyptian make-up”. Pitt Rivers Museum. https://web.prm.ox.ac.uk/bodyarts/index.php/temporary-body-arts/cosmetics/79-ancient-egyptian-make-up.html. 
  18. ^ *Pyrotechnic Chemical Guide". PyroUniverse.com. Retrieved on 2011-10-14.
  19. ^ Sunan Abu-Dawud. Book 32, Number 4050. http://www.muslimaccess.com/sunnah/hadeeth/abudawud/032.html. 
  20. ^ Newman, William R. (1996). ”Decknamen or pseudochemical language? Eirenaeus Philalethes and Carl Jung”. Revue d'histoire des sciences 49 (2–3): sid. 159–188. doi:10.3406/rhs.1996.1254. PMID 11618553. http://www.persee.fr/web/revues/home/prescript/article/rhs_0151-4105_1996_num_49_2_1254. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
  • Wikimedia Commons har media som rör Spetsglans.
  • Chisholm, Hugh, ed. (1911). "Stibnite" . Encyclopædia Britannica (11th ed.). Cambridge University Press.
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Spetsglans&oldid=56113652”