Alexandra av Hessen

Alexandra Fjodorovna
Kejsarinnan Alexandra i galadräkt
Kejsarinna av Ryssland
Regeringstid	26 november 1894–15 mars 1917 (22 år och 109 dagar)
Kröning	14 maj 1896
Företrädare	Maria Fjodorovna
Efterträdare	Titeln avskaffad
Gemål	Nikolaj II
Barn	Olga Tatjana Maria Anastasia Aleksej
Ätt	Hessen-Darmstadt
Far	Ludvig IV av Hessen-Darmstadt
Mor	Alice av Storbritannien
Född	6 juni 1872 Darmstadt, Kejsardömet Tyskland
Namnteckning
Död	17 juli 1918 (46 år) Jekaterinburg, Ryssland
Begravd	17 juli 1998 Peter-Paulkatedralen, Sankt Petersburg, Ryssland
Heraldiskt vapen
Monogram

Alexandra Fjodorovna Romanova (ryska: Императрица Александра Фёдоровна Романова; translitteration: Imperatritsa Aleksandra Fyodorovna Romanova), född som Alix Viktoria Helene Luise Beatrix av Hessen-Darmstadt 6 juni 1872 i Darmstadt, död 17 juli 1918 i Jekaterinburg, var en rysk kejsarinna (tsaritsa) 1894–1917 och maka till Nikolaj II.

Alexandra (Alix) var prinsessa av Hessen, dotter till Ludvig IV av Hessen-Darmstadt och Alice av Storbritannien, och dotterdotter till drottning Viktoria I av Storbritannien. Inför sitt giftermål med Nikolaj II konverterade hon till den rysk-ortodoxa tron och döptes till Alexandra Fjodorovna. Hon är ihågkommen som Rysslands sista tsaritsa, och är även känd som en av de mest berömda bärarna av blödarsjuka inom de europeiska dynastierna.

Alexandra Fjodorovna var under sin samtid känd för sitt stöd för det absoluta enväldet och Rysslands autokratiska styre och sin impopulära relation till staretsen Rasputin. Hon tjänstgjorde som Rysslands ställföreträdande regent vid makens frånvaro under första världskriget. Alexandra blev avrättad under ryska revolutionen och liksom sin familj och den hovpersonal som dödades med dem saligförklarade som martyrer av den rysk-ortodoxa kyrkan i exil.

Biografi

Tidigt liv

Alexandra föddes som Alix Viktoria Helena Luise Beatrice, men kallades av sin familj för "Alicky" och "Sunny". Hennes mor och flera av hennes syskon avled år 1878 i difteri, som hon själv lyckades överleva.

Sedan hennes mor avlidit när hon var sex år gammal, förklarade hennes mormor, drottning Viktoria, att hon skulle vara henne i mors ställe, och hon gjorde därför mycket täta besök hos mormodern i Storbritannien under hela sin uppväxt och fram till sin giftermål, särskilt i Viktorias lanthus Osbourne House på Isle of Wight.

Alexandra uppfostrades av en brittisk guvernant i Hessen, som var ett mycket litet hov, och där hon och hennes syskon levde ett relativt normalt vardagsliv i en flygel av furstepalatset. Efter sin konfirmation fick hon utföra en del officiella uppgifter. Hon ägnade sig då åt en del välgörenhetsarbete, något som då ansågs vara en obligatorisk del av en kvinnlig kunglighets representativa uppdrag. Hon ska dock inte ha engagerat sig mycket i sina officiella uppgifter. Hon uppfattades utåt som stel och reserverad, och beskrivs inte som särskilt populär i Hessen.

Alexandra var påtänkt av sin mormor, drottning Victoria, för ett arrangerat äktenskap med sin kusin, Storbritanniens blivande tronföljare Prins Albert Victor, hertig av Clarence och Avondale. Alix vägrade dock att ingå det påtänkta äktenskapet, något som imponerade på Victoria. Orsaken till hennes vägran var att hon vid denna tidpunkt var förälskad i Rysslands tronföljare Nikolaj.

Äktenskap

Fotografi från 1894, då Alix och Nikolajs förlovning eklaterades.

Alix och Nikolaj var släkt på långt håll och hade träffats första gången 1884. Alix hade sedan gjort ett besök i Ryssland 1889 för att hälsa på sin syster Elisabet, som var gift med en rysk storfurste, och de hade då båda blivit ömsesidigt förälskade i varandra.

Äktenskapet motsattes dock av båda parternas familjer. Även Alexandra fann det problematiskt. Trots att hon var förälskad i Nikolaj, skulle ett äktenskap med honom innebära att hon skulle tvingas övergå till den rysk-ortodoxa tron, något som var ett svårt beslut för henne att ta. Hennes familj ogillade också tanken på ett äktenskap. Hennes mormor drottning Viktoria, som var den tongivande i familjen, uppges ha varit orolig för hennes säkerhet, då Tsarryssland hade fått ett rykte för att vara instabilt sedan attentatet mot tsaren 1881.

Tsar Alexander III och kejsarinnan Maria var emot ett äktenskap mellan Alix och Nikolaj på grund av sina antityska sympatier. De hade också sett fram emot andra specifika potentiella äktenskapspartner. Maria föredrog Hélène av Orléans, dotter till Ludvig Filip, greve av Paris som svärdotter, medan Alexander av politiska skäl föreslog Margareta av Preussen, en syster till kejsare Wilhelm II av Tyskland. Både Helene och Margareta tackade dock nej, officiellt för att ingen av dem var villiga att konvertera till den rysk-ortodoxa tron, något som var nödvändigt för en blivande rysk tsaritsa.

Alexander III gav tillstånd till äktenskapet först när hans hälsa började försämras och han blev orolig för tronföljden. Nikolaj friade då till Alexandra. Hon tackade först nej av religiösa skäl. När hennes syster Elisabet, som själv var gift med en rysk storfurste, slutligen konverterade till den rysk-ortodoxa tron (vilket hon inte hade behövt göra tidigare eftersom hennes make stod så långt från tronföljden), gick Alexandra slutligen med på att konvertera själv. Elisabet uppmanade då Nikolaj att fria en gång till, och när han gjorde det en andra gång, fick han ja.

Alix konverterade till den rysk-ortodoxa tron och fick namnet Alexandra Fjodorovna, och paret trolovades officiellt i Coburg i Tyskland i april 1894. Den 1 november avled Alexander III, och Alexandra kom till Ryssland i samband med begravningen av tsaren. Sorgetåget var den första officiella händelse hon deltog i, något som tolkades som ett dåligt omen, och det sades: "Hon kom till oss bakom en kista."

Kejsarinna

Alexandra och tsar Nikolaj II vigdes den 26 november 1894 i kyrkan i Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Paret kröntes 14 maj 1896 i Kreml i Moskva. Vid kröningsfestligheterna hölls en offentlig taffel för allmänheten på fältet Khodynka, men alltför många personer släpptes dit, och panik utbröt då ett rykte spreds att det inte skulle finnas nog med mat åt alla. Polisen var alltför få för att kunna lugna folkmassan, och tusentals människor dog och skadades i trängseln. Detta uppfattades som ett dåligt omen. Tsarparet övertalades att trots detta delta i en bal hos den franske ambassadören för att inte stöta relationerna till Frankrike, något som togs illa upp av allmänheten.

Alexandra gjorde ett dåligt intryck och blev impopulär både bland allmänheten och vid hovet. Hon ogillades på grund av sitt ogillande av den ryska kulturen och sitt sätt att isolera sig med familjen. Fram till sonens födelse 1904 ogillades hon också för att hon inte hade fött en son. Hon tyckte illa om all representation och visade sig vid officiella tillfällen och på hovets fester endast då hon var tvungen, vilket gjorde att hon uppfattades som högfärdig och arrogant. Enligt personer som kände henne var hon i själva verket inte arrogant utan en introvert, som var blyg och blev illa till mods i stora sällskap. Hon föredrog ett intimt familjeliv och isolerade sig med sin man, sina barn och en krets nära vänner i Alexanderpalatset utanför Sankt Petersburg, som familjen valde till sitt hem.

Alexandra kom inte särskilt väl överens med makens släkt. Hon ska ha haft ett särskilt spänt förhållande till sin svärmor, änkekejsarinnan Maria. I Ryssland hade änkekejsarinnan enligt hovetiketten företräde framför kejsarinnan, och Maria, som ogillade Alexandra på grund av hennes oförmåga att göra sig omtyckt, var noga med att utnyttja denna regel till fullo. Det innebar sådana saker som att tsaren vid baler inträdde i balsalen med sin mor vid armen, medan hans hustru fick följa efter bakom dem. Detta förödmjukade Alexandra, som dock officiellt inte vågade kritisera Maria utan kallade henne "Kära Mamma".

Under sina första år försökte Alexandra spela den offentliga roll som förväntades av henne, men utan framgång. Alexandra ogillade adelns fria sexualmoral, och visade sig därför ofta avvisande mot de ryska adelsdamerna. Allt fler personer fråntogs rätten att visa sig vid hovet med hänvisning till omoraliskt uppträdande, och så småningom var en stor del av adeln portförbjuden vid hovet. Efter den berömda maskeradbalen i Vinterpalatset 1903 gav hon upp och avslutade sitt deltagande i sällskapslivet, där hennes svärmor istället fortsatte att underhålla societeten och stå värd för kejserliga baler.

Alexandra umgicks främst med sin familj och hade en djup relation till sina barn. Hennes äldsta dotter Olga beskrivs som allvarlig och skygg men beskyddande mot sin mor, medan den andra dottern Tatjana uppges ha tillbringat mest tid med henne och ägnat sig mycket åt hennes bekvämlighet. Den tredje dottern Maria beskrivs som drömmande och intresserad av romantik, medan den yngsta dottern Anastasia beskrivs som en busunge. Relationen mellan Nikolaj och Alexandra blev till det yttre behärskad, men privat lycklig och passionerad. Tsarparets goda relation gjorde att Alexandra fick stort inflytande över Nikolaj även i politiska angelägenheter. Hon var en stark anhängare av den absoluta monarkin, och hennes råd var därför ofta okloka, och gjorde inget för att underlätta den politiska spänningen i Ryssland.

Rasputin

Då sonen och tronarvingen Aleksej föddes 1904 ansågs Alexandra slutligen ha fullföljt sin plikt genom att ha fött en tronarvinge. Snart upptäcktes det dock att sonen led av blödarsjuka, som förts vidare från Alexandras släkt. Alexandra blev efter detta mycket beskyddande mot sonen, skämde bort honom och befann sig i en tillstånd av närmast konstant oro för hans hälsa, som gjorde henne ständigt nervös och instabil. Sedan läkarvetenskapen inte hade lyckats bota sonen, konsulterade hon i stället en rad mystiker av olika slag.

En av dem var Rasputin, som presenterades för henne år 1907. Rasputin uppgav sig kunna bota Aleksej genom bön på grund av sin personliga förbindelse med Gud. Efter ett antal händelser, där Aleksej verkligen tillfrisknade efter att Rasputin bett för honom, fattade Alexandra ett starkt förtroende för honom. Hon blev övertygad om att Aleksejs liv och hälsa var beroende av Rasputin, och att Rasputin hade denna förmåga på grund av sin helighet. Även tsaren var imponerad av Rasputin. Han var inte i lika intagen som Alexandra, men han rättade sig efter hennes önskningar.

Sedan det år 1912 blev känt att Aleksej led av blödarsjuka, som han av allt att döma fått från moderns släkt, ökade hennes impopularitet. Alexandra skadades mycket av sitt beroende av Rasputin, som blev impopulär genom sitt drickande och sina sexuella utsvävningar. Hon vägrade att lyssna på uppgifterna om att han offentligt påstod att de hade ett sexuellt förhållande, och avfärdade allt som förtal mot honom eftersom hon menade att han var ett helgon, som hatades endast för att tsarparet älskade honom.

Första världskriget

Under första världskriget utnämndes Alexandra till ställföreträdande regent i Petrograd sedan Nikolaj år 1915 rest till fronten. Hennes regering präglades av ständiga byten av ministrar, vilket gjorde den instabil och ineffektiv. På grundval av Rasputins åsikt bad hon tsaren att avskeda och tillsätta ministrar, och han följde oftast hennes råd.

Som före detta tyska och kusin till Tysklands kejsare utpekades Alexandra som förrädare och tysk agent. Hennes ställning underminerades ytterligare på grund av hennes beroende av Rasputin, som gav henne politiska råd. Samtidigt gjorde tsarens deltagande i kriget vid fronten att de militära förlusterna skylldes på honom. Inom den kejserliga familjen uppfattade man den impopularitet som tsaren utsattes för på grund av Alexandras politiska aktivism och beroende av Rasputin som ett hot mot monarkin i Ryssland, och fruktade en revolution. Alexandras syster Elisabeth av Hessen (1864–1918) och Victoria Melita av Sachsen-Coburg-Gotha ombads att tala med Alexandra för att få henne att göra sig av med Rasputin, samtidigt som två storfurstar försökte tala med tsaren för att få honom att sluta lyssna på Alexandras råd, men utan framgång.

När dessa försök misslyckades, planerades två komplotter för av tsarens släkt för att avsätta honom: den ena av hans mor tillsammans med Pavel Aleksandrovitj av Ryssland, som planerade att avsätta honom till förmån för hans omyndige son, vars förmyndarregering skulle ledas av dem; och den andra av Marie av Mecklenburg-Schwerin, som även den syftade till att avsätta honom till förmån för hans son, men med hennes son Kirill i makten för förmyndarregeringen. Den första kuppen avvärjdes genom att tsaren på Alexandras uppmaning beordrade sin mor att lämna huvudstaden, och den andra hann aldrig verkställas innan revolutionen utbröt.

Rasputin mördades i en sammansvärjning av ett antal adelsmän i december 1916, och den påföljande stränga vintern och ansträngda krigsekonomin gjorde att hungersnöd utbröt.

Ryska revolutionen

Den 7 mars 1917 gick stålarbetarna i strejk, och 8 mars utbröt upplopp och kravaller på Petrograds gator. Den 11 mars gav tsaren order till militären att skjuta på allmänheten. Då parlamentet, duman, bad honom att ta itu med problemen som orsakade upploppen, upplöste han duman och gav militären order om att skjuta igen. 12 mars vägrade dock militären att skjuta och förenade sig i stället med allmänheten, 13 mars utbröt den ryska revolutionen. Duman bildade en provisorisk regering i Petrograd och meddelade tsaren att han borde abdikera.

Alexandra avstod från att fly från Alexanderpalatset eftersom barnen just då var sjuka. Det förekom försök från att bryta sig in i palatset på initiativ från den myteristiska lokala garnisonen vid Tsarsokje Selo, men det försvarades framgångsrikt av palatsets vakter.

Nikolaj gav sig av från fronten i Mogiljev mot Petrograd med tåg, men stoppades i Pskov, där han övertalades av skriva under abdikationshandlingarna för både sig själv och sin son 15 mars. Han fick sedan fortsätta och återförenades med familjen i Tsarskoje Selo, där familjen hölls i husarrest i sin bostad i Alexanderpalatset.

Palatsvakten och ortens andra trupper gav sig gradvis av när de informerats om tsarens abdikation, och Alexandra tog då kontakt med duman i huvudstaden och bad dem att vidta åtgärder för att skydda henne och hennes hushåll med tanke på våldsamheterna. 18 mars mottog hon besök av krigsminister Alexander Guchkov och general Lavr Kornilov, som utnämnde en officer att trygga säkerheten och agera som förbindelselänk mellan palatset och duman. Alexandra upptäckte att de kvarvarande palatsvakterna hade tagit på sig bindlar som visade att de stödde den nya regeringen, och därmed var hon och hennes hushåll i praktiken fångar, även om de försvarades mot direkta angrepp. De blev dock lämnade ifred och fick fortsätta med sitt vardagsliv som vanligt, även om palatset plågades av strömavbrott.

21 mars informerades Alexandra av Lavr Kornilov om att hon nu formellt befann sig i husarrest. Medlemmarna av hovet och palatsets personal informerades om att de var fria att gå, men att de skulle bli tvungna att underkasta sig samma regler kring husarrest som Alexandra så länge de valde att stanna kvar. 22 mars anlände slutligen Nikolaj till Tsarskoje Selo, där han sattes i husarrest med resten av sin familj på order av den provisoriska regeringen.

Fångenskap

Aleksandr Kerenskij besökte Nikolaj och Alexandra och och talade med dem båda. Han förhörde Alexandra om hennes inblandning i politiska affärer, och hur Rasputin hade influerat dem genom henne. Alexandra uppgav att hon och hennes make talade om allting, därmed även politik, och att hon i egenskap av hustru hade gett honom råd för att stödja honom, och att Rasputin hade varit en helig man som gett råd endast för att stödja den kejserliga familjen och Ryssland. Kerenskij sade till tsaren att han var övertygad om att Alexandra inte ljög utan trodde på det hon sade.

Den provisoriska regeringen och Kerenskij ville helst förvisa den före detta tsarfamiljen från landet, med tanke på att de utgjorde en stridsfråga mellan regeringen och bolsjevikerna, något som också hotade familjens egen säkerhet. Regeringen gjorde därför förfrågningar om vilket land som skulle kunna tänka sig att ta emot familjen. Det faktum att kriget fortfarande pågick komplicerade situationen. Georg V av Storbritannien avslog deras önskan att emigrera till Storbritannien, då han var orolig över deras impopularitet hos den brittiska allmänheten. Därefter gjordes förfrågningar om Frankrike, men detta kunde heller inte realiseras, eftersom fientligheten mot allt tyskt var stor i Frankrike under det då ännu pågående kriget och det rådde en särskilt fientlighet mot Alexandra, som fransmännen misstänkte för att vara tysk sympatisör. Kerenskij tvingades till slut ta beslutet att flytta familjen till någon annan del av Ryssland istället, eftersom säkerhetssituationen blev mer och mer akut. Nikolaj och Alexandra själv föreslog att de skulle flyttas till Livadia på Krim, men Kerenskij avrådde av säkerhetsskäl. För att nå Krim skulle de tvingas färdas genom centrala Ryssland, en del av landet där den allmänna ordningen hade kollapsat och som just då präglades av ett omfattande revolutionärt våld, där överklassen attackerades av och deras herrgårdar brändes.

I augusti 1917 flyttades familjen av säkerhetsskäl till Tobolsk, där de blev kvar fram till bolsjevikernas revolution. Tobolsk i Sibirien var vid denna tidpunkt ett relativt lugn och stabil landsända med mer sympati för familjen. Det finns uppgifter om att Kerenskij i själva verket planerade att förvisa familjen från Ryssland genom att låta tåget fortsätta längs den transsibiriska järnvägen ända fram till Kina, och därmed fullfölja sin föresats att förvisa dem när Europa inte längre var en möjlig destination: denna plan avslöjades dock inte för familjen, och tvingades i vilket fall som helst ställas in på grund av en oväntat stark bolsjevikisk närvaro i städerna öster i Tobolsk, särskilt Jekaterinburg.

Bolsjevikernas maktövertagande i november 1917 försämrade kraftigt deras fångenskap och framtidsutsikter. Bolsjevikerna förde dem till Jekaterinburg. I april 1918 anlände Nikolaj, Alexandra och Maria till Ipatiev-huset i Jekaterinburg. De övriga tre barnen hade tvingats vänta på grund av sjukdom, men anlände i maj. Familjen behandlades betydligt sämre av bolsjevikerna än av den provisoriska regeringen. Vid deras ankomst till staden genomsöktes deras bagage, och de tvingade skiljas från nästan hela sin kvarvarande personal. Sjuttiofem övertygade bolsjeviker sattes att bevaka dem under befäl av Alexander Avadejev, som kallade Nikolaj för "Nikolaj blodsdrickaren" och Alexandra för "den tyska hyndan", och bemötte alla förfrågningar med kommentaren "de kan dra åt helvete!".

Död

Under ryska inbördeskriget närmade sig vita armén Jekaterinburg. Det rådde en fruktan för att familjen skulle befrias av vita armén, som då skulle få en stor fördel i det pågående inbördeskriget.

Den 16 juli 1918 mördades Nikolaj, hustrun och de fem barnen i Jekaterinburg på Lenins order av retirerande bolsjeviktrupper. Tillsammans med tsarfamiljen avrättades också deras läkare, en hovdam och två tjänare. Kommendanten för huset, där tsarfamiljen hölls fångna, var en tjekist vid namn Jakov Jurovskij. I hans nyligen upptäckta hågkomster kan man läsa om händelseförloppet, då de elva personerna mördades i husets källare i Jekaterinburg.

Nikolaj sköts av Jakov Jurovskij själv. Den unge Aleksej, som låg på golvet i en blodpöl men fortfarande andades, avrättades av Jurovskij med två skott i huvudet. Enligt ihågkomster av flera av de unga tjekister som medverkade vid avrättningen av tsarfamiljen var händelsen en komplicerad och bökig historia. Vakterna var uppenbart berusade och hade svårigheter att hantera sina vapen. Detta resulterade i att flertalet av medlemmarna i tsarfamiljen endast blev sårade av skotten. Jurovskij hade befallt sina underordnade att ta sikte på varje enskild fånges hjärta, för att undvika alltför mycket blod. Detta uppfylldes emellertid inte. Under första avfyrningen blev enbart tsaren skjuten i hjärtat.

Förutom det faktum att vakterna var oförmögna att fullfölja uppgiften korrekt, spelade en annan faktor en stor roll i händelseförloppet. Tsarens döttrar hade i sina korsetter sytt in ädelstenar och diamanter, som fungerade som en slags rustning som kulorna inte lyckades tränga igenom. Det finns även uppgifter om att tronföljaren också hade en korsett på sig som skyddade honom från kulorna. Därav Jurovskijs beslut att skjuta tsarevitjen i huvudet. Slutligen måste vakterna ta till sina revolverkolvar och bajonetter för att slutföra avrättningen. Då var majoriteten av fångarna vid liv. Flickorna satt i hörnen och höll om varandra. Åtminstone en av tsardöttrarna fick motta bajonettstick i ansiktet tills hon blev tyst.

Efter avrättningen lastades kropparna på en lastbil som kördes ut ur staden till en tidigare utvald plats. Man hällde svavelsyra och fotogen över kropparna och brände dem sedan. Kvarlevorna begravdes i en grund grav, som inte upptäcktes förrän 1989. 1998 begravdes tsarfamiljen i Peter-Paulkatedralen i S:t Petersburg.

Barn

Alexandra med sonen Aleksej, 1906.

1. Olga (1895–1918)
2. Tatjana (1897–1918)
3. Maria (1899–1918)
4. Anastasia (1901–1918)
5. Aleksej (1904–1918)

Anfäder

Ludvig II av Hessen-Darmstadt

Karl av Hessen-Darmstadt

Wilhelmine av Baden

Ludvig IV av Hessen-Darmstadt

Vilhelm av Preussen

Elisabet av Preussen

Maria Anna av Hessen-Homburg

Alix av Hessen

Ernst I av Sachsen-Coburg-Gotha

Albert av Sachsen-Coburg-Gotha

Louise av Sachsen-Gotha-Altenburg

Alice av Storbritannien

Edvard av Storbritannien

Viktoria av Storbritannien

Viktoria av Sachsen-Coburg-Saalfeld

Referenser

Övriga källor

• Lyons, Marvin, Nicholas II, The Last Tsar, London, Routledge & Kegan Paul, 1974
• Massie, Robert, Nicholas och Alexandra, London 1967
• King, Greg, Den sista kejsarinnan , Citadel Press Book, 1994. ISBN 0-8065-1761-1.
• Radzinskij, Eduard, "Herre, fräls och försona Ryssland..." Nikolaj II – hans liv och död, 1993.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Alexandra Feodorovna (Alix of Hesse), 10 oktober 2008.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Externa länkar

• Durland, Kellogg: Royal romances of to-day, New York, Duffield, 1911
• Wikimedia Commons har media som rör Alexandra av Hessen.
  Bilder & media