Flytande kärnkraftverk
Flytande kärnkraftverk är kärnkraftverk placerade på ett fartyg eller en pråm avsedda att leverera elektrisk kraft till närliggande förbrukare. Atomdrivna fartyg (ubåtar, isbrytare, hangarfartyg) innehåller också kärnreaktorer men där är reaktorns primära uppgift att ge framdrivning av det egna fartyget.
Allmänt
[redigera | redigera wikitext]Konceptet har hittills (2019) tillämpats i mycket begränsad omfattning, men tänkes kunna ha följande fördelar:
- Flera kärnkraftverk kan färdigställas vid en enskild tillverkningsanläggning och därigenom kunna uppnå stordriftsfördelar
- Kärnkraftverket kan färdigställas på en ort med närhet till teknisk infrastruktur, och sedan bogseras till avlägsna förläggningsplatser, och därmed undvika att behöva ha infrastruktur och personal för uppförande på förläggningsplatsen.
- Kärnkraftverket kan placeras på en förläggningsplats som en temporär lösning, och när en permanent elförsörjning har anordnats bogseras till nya platser med behov av elförsörjning.
Bland nackdelarna kan nämnas:
- Baseringen på en pråm begränsar möjlig storlek hos kraftverket till betydligt mindre än landbaserade kärnkraftverk, vilket påverkar lönsamheten negativt då ett kärnkraftverk har vissa fasta kostnader för övervakning och drift oavsett storlek.
Projekt i USA och Ryssland
[redigera | redigera wikitext]USA, MH-1A Sturgis 1968-1975
[redigera | redigera wikitext]
Det amerikanska verket MH-1A, även kallat Sturgis, anges som världens första flytande kärnkraftverk. Konstruktionen påbörjades 1963 och hade sin första kriticitet 1967. Anläggningen var en tryckvattenreaktor med en enda cirkulationskrets (single-loop) med en elektrisk effekt på 10 MW och vägde 350 ton.[1] Den monterades i skrovet från ett utrangerat Liberty-fartyg utan eget framdrivningsmaskineri. Det bogserades sedan till Panamakanalen där det var i drift mellan 1968 och 1975. En viktig orsak till placeringen där var för att ersätta kraft från vattenkraftverket Gatun Hydroelectric Station, som vid stort utnyttjande sänkte vattennivån i Gatun lake på ett sätt som hindrade sjöfarten genom Panamakanalen.
Kraftverket var i drift under 9 år med en anläggningsfaktor på 0,56 men avvecklades då kostnaderna ansågs alltför höga. I slutet av 1976 bogserades kraftverket tillbaka till USA och tömdes på bränsle. 2014 påbörjades nedmonteringen av anläggningen, vilken avslutades i mars 2019.[2]
Ryssland, Akademik Lomonosov, 2007-
[redigera | redigera wikitext]
| |||
| Allmänt | |||
|---|---|---|---|
| Typklass/Konstruktion | Flytande kärnkraftverk | ||
| Ägare | Rosatom | ||
| Historik | |||
| Byggnadsvarv | Sevmash (2007-2008) Baltic Shipyard (2008-2010) | ||
| Kölsträckt | 15 april 2007 | ||
| Sjösatt | 30 juni 2010 | ||
| Tekniska data | |||
| Längd | 144,4 meter | ||
| Bredd | 30,0 meter | ||
| Djupgående | 5,6 meter | ||
| Deplacement | 21 500 ton | ||
| Besättning | 69 st | ||
| Akademik Lomonosov | |
| Plats | Bilibino |
|---|---|
| Land |  Ryssland |
| Ägare | Rosenergoatom |
| Färdigställt | December 2019 |
| Togs i kommersiell drift | Maj 2020 |
| Reaktorer | |
| Reaktortyp | KLT-40S 'Floating' |
| Aktiva reaktorer, (effekt) | 2 (2*35=70 MW) |
Ryssland har under lång tid arbetat med utveckling av flytande kärnkraftverk baserade på en modifierad ubåtsreaktor (KLT-40). Kärnreaktorerna avses att massproduceras vid skeppsvarv och sedan bogseras till sin slutdestination, som är tänkt att vara nära en stad, by eller industri. Varje anläggning kan producera upp till 70 MWe eller 300 MW termisk effekt, vilket räcker till en stad med 80 000 invånare.[3]
Den 15 april 2007 påbörjades konstruktionen av Academik Lomonosov, en pråm med två reaktorer, kallade Academik Lomonosov 1 och 2, vid Sevmash Submarine-Building Plant i Severodvinsk.[4][5] Vid invigningen närvarade den ryske premiärministern Sergej Ivanov och chefen för den ryska kärnkraftsmyndigheten Rosatom Sergej Kirijenko. I augusti 2008 flyttades byggarbetena till Baltiysky Zavod (Baltiska skeppsvarvet) i Sankt Petersburg, och de blev även ansvariga för konstruktionen.[6] Akademik Lomonosov sjösattes den 1 juli 2010 med en då planerad driftstart 2012.[7] Projektet drabbades av flera förseningar, men erhöll drifttillstånd från den ryska myndigheten i juni 2019.[8] Den 28 april 2018 bogserades den 144 meter långa och 21 000 ton tunga Akademik Lomonosov (MMSI-nummer 273381660) från varvet Baltiysky Zavod i Sankt Petersburg, och nådde den 17 maj efter över 4 000 km och tre veckors färd Murmansk, där kraftverket bland annat laddades med bränsle.[9] Den 23 augusti 2019 lämnade kraftverket hamnen i Murmansk för att efter 4 700 km färd österut längs Sibiriens arktiska kust anlända till staden Pevek.
Anläggningen hade sin första anslutning mot elnätet i december 2019, och togs i kommersiell drift i maj 2020. Anläggningen anges vara en viktig del av regionen Tjuktjiens kraftförsörjning, och ersätter el och fjärrvärme från kärnkraftverket Bilibino som närmar sig slutet på sin livslängd, samt kraftvärmeverket Chaunskaya.[10]
| Reaktor | Byggstart | First Grid | Kommersiell Drift |
|---|---|---|---|
| Akademik Lomonosov-1 | 2007-04-15 | 2019-12-19 | 2020-05-22 |
| Akademik Lomonosov-2 | 2007-04-15 | 2019-12-19 | 2020-05-22 |
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ ”First Floating Nuclear Plant Undergoes Testing at Belvoir”. Army Research and Development (United States of America War Office) "7" (6). Juni 1966. https://asc.army.mil/docs/pubs/alt/archives/1966/Jun_1966.PDF.
- ^ ”Floating Nuclear Plant Sturgis Dismantled”. The Maritime Executive. 16 mars 2019. https://www.maritime-executive.com/article/floating-nuclear-plant-sturgis-dismantled.
- ^ Med en antagen tillgänglighet på 85% hos kraftverket fås en årsproduktion på 0,52 TWh/år. Elkonsumtionen i Ryssland 2014 var 6 600 kWh/år,capita. Vid denna förbrukning räcker produktionen till 78 973 ≈ 80 000 invånare.
- ^ ”Country Statistics, Russia, Akademik Lomonosov-1” (på engelska). IAEA PRIS - International Atomic Energy Agency - Power Reactor Information System. https://pris.iaea.org/PRIS/CountryStatistics/ReactorDetails.aspx?current=895. Läst 23 augusti 2019.
- ^ ”Country Statistics, Russia, Akademik Lomonosov-2” (på engelska). IAEA PRIS - International Atomic Energy Agency - Power Reactor Information System. https://pris.iaea.org/PRIS/CountryStatistics/ReactorDetails.aspx?current=896. Läst 17 oktober 2021.
- ^ ”Russia relocates construction of floating power plant”. World Nuclear News. 11 augusti 2008. http://www.world-nuclear-news.org/NN-Russia_relocates_construction_of_floating_power_plant-1108084.html. Läst 1 april 2011.
- ^ Stolyarova, Galina (1 juli 2010). ”Nuclear Power Vessel Launched”. The St. Petersburg Times. http://www.times.spb.ru/index.php?action_id=2&story_id=31865. Läst 1 april 2011.
- ^ ”Russia gets operating licence for floating plant”. WNN - World Nuclear News. 27 juni 2019. https://www.world-nuclear-news.org/Articles/Russia-gets-operating-licence-for-floating-plant. Läst 23 augusti 2019.
- ^ ”Russia loads fuel into floating power plant”. WNN - World Nuclear News. 3 oktober 2018. http://www.world-nuclear-news.org/Articles/Russia-loads-fuel-into-floating-power-plant. Läst 25 augusti 2019.
- ^ ”Russia's floating plant heads for final destination”. WNN - World Nuclear News. 23 augusti 2019. http://www.world-nuclear-news.org/Articles/Russias-floating-plant-heads-for-final-destination. Läst 25 augusti 2019.
- ^ ”IAEA PRIS Power Reactor Information System - Akademik Lomonosov”. IAEA - International Atomic Energy Agency. https://pris.iaea.org/PRIS/CountryStatistics/ReactorDetails.aspx?current=895. Läst 17 oktober 2021.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- MH-1A Sturgis (engelska)
- Akademik Lomonosov (engelska)