Agrippina (Händel)

Agrippina (HWV 6) är en opera seria i tre akter av Georg Friedrich Händel med libretto av kardinalen Vincenzo Grimani. Den komponerades för karnevalen i Venedig 1710 och handlar om Agrippina d.y., moder till Nero. Librettot som anses vara ett av de bästa som Händel komponerade musik till är en "antiheroisk satirisk komedi",^[1] full av aktuella politiska anspelningar. Några uttolkare menar att den speglar rivaliteten mellan Grimani och påven Clemens XI.

Bakgrund

För Italien, som drabbats svårt under spanska tronföljdskriget, var operans handling full av aktuella anspelningar, men här diskuterades också maktbegärets och maktväxlingens ytterst subjektiva grunder. Kardinal Vincenzo Grimani var en erfaren diplomat, som vid sidan om det andliga även var verksam som librettist. I spanska tronföljdskriget stödde han själv habsburgarnas parti, medan påven Clemens XI stod på Frankrikes och Spaniens sida. Rivaliteten mellan Nero (Nerone) och Otho (Ottone) motsvarade den här situationen. I sitt maktbegär skydde Agrippina inte ens att gå till sängs med sin egen son Nero som dock sedan lät avrätta henne. Nero var mest blodtörstig av alla romartidens tyranner. Operan och verkligheten stämmer överens såtillvida att de mäktiga saknar moral. Med de övriga personerna i handlingen är det annorlunda. Poppaea (Poppea) var en karriärslysten kurtisan, vars lättsinnige man Otho bjöd ut henne sexuellt till Nero. Tilldragelserna och personerna skildras utförligt i Tacitus (och Suetonius) krönikor. Grimani skapade av detta blodtörstiga stoff en nästan cynisk libretto - en av de bästa som Händel fick tillfälle att tonsätta.

Roller

Roller	Rösttyp	Sångare vid premiären, 26 december 1709 (Dirigent: okänd )
Agrippina, romersk kejsarinna och Claudius gemål	sopran	Margherita Durastanti^[2]
Nero, Agrippinas son (Italienska: Nerone)	sopran kastrat	Valeriano Pellegrini
Pallas, hovman (Pallante)	bas	Giuseppe Maria Boschi^[3]
Narcissus, hovman (Narciso)	alt kastrat	Giuliano Albertini
Lesbus, Claudios tjänare (Lesbo)	bas	Nicola Pasini^[4]
Otho, general (Ottone)	alt	Francesca Vanini-Boschi
Poppea, Ottones älskade (Poppea)	sopran	Diamante Maria Scarabelli
Claudius, romersk kejsare (Claudio)	bas	Antonio Francesco Carli^[5]
Juno (Giunone)	alt	okänd

Handling

Akt I

Den romerska kejsarinnan Agrippina får besked om att hennes gemål Claudio lär ha omkommit. Hon vill låta kröna sonen Nerone till kejsare och låter honom redan agera tronarvinge. Hennes planer hindras eftersom Claudio har räddats av sin fältherre, Ottone, och har som tack lovat honom tronen. Den vackra Poppea uppvaktas av Claudio, Nerone och Ottone, men älskar endast Ottone. Agrippina förtalar Ottone hos Poppea och får henne att vända sig från denne och av vrede smickra kejsaren. Agrippina underblåser Claudios svartsjuka på Ottone.

Akt II

Poppea genomskådar alltför sent Agrippinas intriger och planerar att hämnas. Men Agrippina utnyttjar sitt försprång och lyckas övertala Claudio att utse Nerone till tronföljare istället för Ottone.

Akt III

Genom list uppnår Poppea att Claudio får vetskap om Agrippinas och hennes sons intriger. Agrippina lyckas urskulda sig. Ottone bekänner öppet att han skulle avstå från kejsarkronan för kärleken till Poppea. Claudio visar sin godhet och skänker Ottone Poppeas hand och kröner Nerone till ny romersk kejsare.

Lista över arior och instrumentala partier

Förteckningen i Chrysanders utgåva listar följande nummer utom seccorecitativen.

1. Sinfonia

Act I

2. "Con saggio tuo consiglio" (Nero)

3. "La mia sorte fortunata" (Pallas)

4. "Volo pronto e lieto il core" (Narcissus)

5. "L'alma mia frà le tempeste" (Agrippina)

6. "Qual piacere a un cor pietoso" (Nero)

7. "Il tuo figlio/La tua prole" (Quartet: Nero, Pallas, Narcissus, Agrippina)

8. "Allegrezza! Allegrezza!" (Lesbus)

9. "Tu ben degno sei dell'allor" (Agrippina)

10. "Lusinghiera mia speranza" (Otho)

11. "Vaghe perle, eletti fiori" (Poppaea)

12. "È un foco quel d'amore" (Poppaea)

13. "Ho un non sò che nel cor" (Agrippina)

14. "Fà quanto vuoi, gli schemi tuoi" (Poppaea)

15. "Pur ritorno a rimirarvi" (Claudius)

16. "Vieni, oh cara" (Claudius)

17. "E quando mai" (Trio: Poppaea, Claudius, Lesbus)

18. "Non hò cor che per amarti" (Agrippina)

19. "Se giunge un dispetto" (Poppaea; två versioner finns)

Act II

20. "Coronato il crin d'alloro" (Otho)

21. "Di timpani e trombe" (Chorus of the principals)

22. "Cade il mondo soggiogato" (Claudius)

23. "Nulla sperar da me" (Agrippina)

24. "Tuo ben è l'trono" (Poppaea)

25. "Sotto il lauro ch'hai sul crine" (Nero; två versioner)

26. Accompagnato: "Otton, qual portentoso fulmine è questo?" (Otho)

27. "Voi che udite il mio lamento" (Otho)

28. "Bella pur nel mio diletto" (Poppaea)

29. "Vaghe fonti, che mormorando" (Otho)

30. "Ti vo' giusta e non pietosa" (Otho)

31. "Ingannata una sol volta" (Poppea) (I librettot står i stället "Pur punir chi m'ha ingannata")^[6]

32. "Col peso del tuo amor" (Poppaea)

33. "Quando invita la donna l'amante" (Nero)

34. "Pensieri, voi mi tormentate" (Agrippina)

35. "Col raggio placido della speranza" (Pallas)

36. "Spererò, poichè mel dice" (Narcissus)

37. "Basta che sol tu chieda" (Claudius) (Libretto: "Vagheggiar de tuoi bei lumi")^[6]

38. "Ogni vento ch'al porto la spinga" (Agrippina)

Act III

39. "Tacerò pur che fedele" (Otho) (Libretto: "Chi ben ama" (Poppaea)^[6]

40. "Coll' ardor del tuo bel core" (Nero) (Libretto: "Esci O mia vita" (Poppaea))^[6]

41. "Io di Roma il Giove sono" (Claudius)

42. "Pur ch'io ti stringa al sen" (Libretto: "No, no, ch'io non apprezzo"^[6]) (Otho)

43. "Bel piacere e godere fido amor" (Libretto: "Sì, sì ch'il mio diletto"^[6])(Poppaea)

44. "Come nube che fugge dal vento" (Nero)

45. "Se vuoi pace" (Agrippina)

46. "Lieto il Tebro increspi l'onda" (Chorus of the principals)

47. "V'accendano le tede i raggi delle stelle" (Juno)

Noter

^ Brown, sid. 357–58
^ Enligt Hicks, i Grove, finns det belägg för att Durastanti vid några föreställningar ersattes av Elena Croce, en sopran som tidigare sjungit med Domenico Scarlatti och som senare sjöng i London, men inte med Händel. Hicks, Anthony, "Agrippina" Arkiverad 16 maj 2008 hämtat från the Wayback Machine. in Grove Music Online Läst 8 mars 2009.
^ Med modern terminologi var Boschi baryton. Hogwood, sid. 96
^ Enligt Dean (1997), var Pasini präst.
^ Carli var tydligen förmögen att utnyttja ett exceptionellt stort omfång; partiet går ned till låga C (kontra-C). Dean (1997), p. 4 c.1
^ [a b c d e f] ”George Frideric Handel: Agrippina - libretto di Vincenzo Grimani” (PDF). Haendel.it. Arkiverad från originalet den 17 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120217190501/http://www.haendel.it/composizioni/libretti/pdf/hwv_6.pdf. Läst 11 mars 2009.

Litteratur

Brown, David J (2001), "George Frideric Handel", in The New Penguin Opera Guide, ed. Amanda Holden. Penguin Putnam, New York. ISBN 0-140-51475-9.
Dean, Winton (1980). "George Frideric Handel". New Grove Dictionary of Music and Musicians (British special edition), Vol. 8. London: Macmillan. pp. 85–138. ISBN 0-3332-3111-2.
Dean, Winton (1997), Humour with Human Commitment: Handel's "Agrippina". Essay accompanying Philips recording 438 009-2 by Philips Classical Productions.
Dean, Winton (1988), "Scholarship and the Handel Revival", in Handel Tercentenary Collection, ed. Stanley Sadie and Anthony Hicks. Boydell & Brewer, Rochester, NY. ISBN 0-8357-1833-6.
Dean, Winton; and J. Merrill Knapp (1995), Handel's Operas, 1704–1726 (Revised edition). Clarendon Press, Oxford. ISBN 0-1981-6441-6.
Harris, Ellen T. (ed.) (1989), The Librettos of Handel's Operas (13 vols). Garland Publishing, Inc. ISBN 0-8240-3863-0.
Meynell, Hugo (1986), The Art of Handel's Operas. The Edwin Mellen Press. ISBN 0-889-46425-1

Externa länkar

Friedrich Chrysanders utgåva (Leipzig 1874), baserad på Samuel Arnolds utgåva från ca 1795 och även den tryckta utgåvan av librettot, liksom Händels autograf finns tillgängliga i följande webbpublicerade samlingar:
- Agrippina partitur Indiana University School of Musics samlingar.
- Agrippina källa Bavarian State Library collection
Agrippina: Fria noter i International Music Score Library Project.
Aria Database beskriver 15 arior ur operan.

[Brown3578-1] Brown, sid. 357–58

[2] Enligt Hicks, i Grove, finns det belägg för att Durastanti vid några föreställningar ersattes av Elena Croce, en sopran som tidigare sjungit med Domenico Scarlatti och som senare sjöng i London, men inte med Händel. Hicks, Anthony, "Agrippina" Arkiverad 16 maj 2008 hämtat från the Wayback Machine. in Grove Music Online Läst 8 mars 2009.

[3] Med modern terminologi var Boschi baryton. Hogwood, sid. 96

[4] Enligt Dean (1997), var Pasini präst.

[5] Carli var tydligen förmögen att utnyttja ett exceptionellt stort omfång; partiet går ned till låga C (kontra-C). Dean (1997), p. 4 c.1

[libretto-6] [a b c d e f] ”George Frideric Handel: Agrippina - libretto di Vincenzo Grimani” (PDF). Haendel.it. Arkiverad från originalet den 17 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120217190501/http://www.haendel.it/composizioni/libretti/pdf/hwv_6.pdf. Läst 11 mars 2009.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]