Hoppa till innehållet

Ricin (växt)

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Tyckefröträd)
Ricin
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningMalpigiaordningen
Malpighiales
FamiljTörelväxter
Euphorbiaceae
SläkteRiciner
Ricinus
ArtRicin
R. communis
Vetenskapligt namn
§ Ricinus communis
AuktorLinné, 1753
Utbredning

Ricin (Ricinus communis) är enda arten i släktet riciner (Ricinus) och familjen törelväxter som växer i tropiska områden i Indien, Asien och Afrika. I Sverige förekommer den som prydnadsväxt. Ricin kan bli upp till 2 m hög och odlas för bladverkets skull. Bladen är djupt handflikiga, blanka och brunröda. Den blommar med gulgröna blommor från augusti till september, och kräver ett mycket soligt läge. Frukten är en mjuktaggig kapsel med stora fläckiga bönliknande frön.

Fröna innehåller 50 procent ricinolja. Ricinolja har en tarmretande effekt och har använts som avföringsmedel. Ricinolja används även i kosmetika och som smörjmedel. Ricin är även namnet på det kraftfulla gift som finns i växtens frön (3 procent). Man kan bli förgiftad av att äta fröna, 3–6 frön ger svår förgiftning och om fröet tuggas sönder kan ett enda vara dödligt[1]. Giftet har bl.a. använts i det ökända paraplymordet av Georgi Markov 1978.

Ricin i historien

[redigera | redigera wikitext]

Ricin odlades i Egypten redan 4000 f.Kr., då man kan läsa i Eberspapyrusen 1650 f.Kr. om fröna och oljan, och i Indien 500 f.Kr. I Grekland nämns den av Theofrastos redan på 300-talet f.Kr. Plinius beskriver oljan på 70-talet och nämner då att trädet växer i Egypten och Spanien.

I äldre Bibelöversättningar står det i Jona 4:6-11 att Gud låter ett ricinträd växa upp till skydd och tröst för Jona, och sedan låter det vissna ner. Ricinträdet har därför ofta blivit avbildat tillsammans med Jona i den konsten. I Bibel 2000 har det istället översatts till kurbitsträd.

Rieinusträd, ricinbuske, ricinträd, risinbuske, castorbuske, tyckefröträd.

  1. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. ISBN 91-20-04445-3 sid 49

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]