Hoppa till innehållet

Långholmens centralfängelse

(Omdirigerad från Långholmsfängelset)
Långholmens centralfängelse
Före detta Kronohäktets byggnad i mars 2010
OrtStockholm, Sverige
Öppnad1880
Stängd1972-1975
IntagnaMän från hela Sverige.
Antal platser
Totalt500

Långholmens centralfängelse var ett fängelse i Stockholm, beläget på ön Långholmen. Centralfängelset hade som mest 500 celler för huvudsakligen manliga fångar. Fängelset uppfördes åren 1874–1880 efter Wilhelm Theodor Anckarsvärds ritningar. År 1972 började avvecklingen, som pågick fram till 1975, och 1982 revs delar av bebyggelsen. Idag finns värdshus, hotell och vandrarhem i det gamla Kronohäktet.

Inom fängelset fanns Sveriges sista avrättningsplats. Där användes giljotin för första och sista gången i Sverige när Alfred Ander, rånmördare, blev avrättad på fängelsegården den 23 november 1910.

Långholmens spinnhus

[redigera | redigera wikitext]
Långholmens rasp- och spinnhus 1850-tal.
Huvudartikel: Långholmens spinnhus

År 1724 inrättades Långholmens rasp- och spinnhus på Långholmen. Långholmens spinnhus var ett kvinnofängelse som var i drift fram till och med år 1825. År 1649 byggdes ett stenhus, som var bryggaren Jochum Ahlstedts malmgård Alstavik på Långholmen.[1] Denna byggnad kom staten att förvärva år 1724, för att användas som ett rasp- och spinnhus. Vid 1700-talets mitt tillkom en rad tillbyggnader efter arkitekt Johan Eberhard Carlbergs ritningar. Då uppfördes arbetssalar, logement och kyrksal.

Den före detta malmgården byggdes senare ut för att rymma ytterligare 200 intagna. År 1808 lades det även till en ny våning, under ledning av fattigvårdsstyrelsen. År 1825 flyttades kvinnofängelset till Norrmalm. Fängelset byggdes till och fick sina första 127 celler för manliga fångar.[2]

Kronohäktet

[redigera | redigera wikitext]
Fr.v. Kronohäktet, sjukhuset och spinnhuset, vid vattnet tvättstugan med tvätt på tork, 1890

I december 1850 flyttade man hit det häkte som tidigare funnits i Nya smedjegården i kvarteret Barnhuset vid nuvarande Norra BantorgetNorrmalm. Häktet anordnades i en tidigare klädesfabrik. Kronohäktet blev snart för litet och 1867 kunde man flytta in i en tillbyggnad med 30 celler, fängelsekök och direktörsbostad. På gården inrättades nio inhägnade rastgårdar av tårtbitsmodell.[3]

Häktet kom till efter 1840 års fängelsereform. Man tillämpade den så kallade Philadelphiasystemet, som innebar att cellerna anordnades längs ytterväggarna med en stor korridor-galleria över flera våningar kring ett öppet mittschakt. Arkitekt för tillbyggnaderna var Carl Fredrik Hjelm.[1]

Kronohäktets tillbyggnader låg delvis på arrenderad mark som staten ägde och ytterligare tillbyggnader kunde inte genomföras eftersom arrendetiden gick ut 1873. Genom ett markbyte mellan staden och staten kunde man överta en stor tomt norr om spinnhuset. Man fann då att det skulle vara enklast och billigast att bygga ett helt nytt fängelse; Centralfängelset.[4]

Centralfängelset

[redigera | redigera wikitext]
Kyrksalen i Centralfängelset ca 1935.
Rastgården för Centralfängelset 1910.

Centralfängelset uppfördes åren 1874–1880 efter Wilhelm Theodor Anckarsvärds ritningar. Även han tillämpade Philadelphiasystemet men i kombination med Auburnsystemet med mörka nattceller förlagda till byggnadens mitt och korridorer mot fasaden. Kring en central bevaknings- och administrationsbyggnad anordnades nattcellerna som två flygelbyggnader medan flyglarna med dagcellerna anslöt i 45 graders vinkel till centralbyggnaden. Anläggningen, som innehöll 200 dagceller och 300 nattceller, var den enda i Sverige av denna byggnadstyp.

År 1880 togs den militära bevakningen bort och ersattes av civil sådan. Det medförde att kasernen byggdes om till bostadshus för tjänstemän, bevakningsbefälhavaren, vaktmästaren och kamreren. Magasinsbyggnaden byggdes om till bostadshus för 14 vaktkonstaplar med sina familjer. Även andra befintliga byggnader som Stora Henriksvik, Knapersta och Sjötullen nyttjades som bostäder för fängelsepersonalen. 1914 uppfördes Direktörsvillan för fängelsets direktör.

Det fanns även planer att bygga ett stort kvinnofängelse väster om Centralfängelset men staten ville inte släppa till mer mark till fängelseändamål på Långholmen.[5] Åren 1914–1915 uppfördes en ny arbetscellsbyggnad norr om Centralfängelset som kallades Fasta paviljongen. Cellerna var så stora att en hyvelbänk rymdes. 1950–1951 byggdes den om till en fast, rymningssäker paviljong. Från 1969 till nedläggningen 1975 var den kvinnoavdelningen.[6]

Avvecklingen

[redigera | redigera wikitext]

Redan under 1920-talet påbörjades en diskussion om att avveckla fängelseverksamheten på Långholmen, och när Västerbron drogs fram 1935 kom diskussionen igång på allvar. I och med en ny lag om hur fängelsestraff skulle verkställas, som trädde i kraft 1946 blev Långholmens fängelsetyp ännu mer föråldrad. Svenska staten och Stockholms stad kom överens att avveckla verksamheten senast 1955, men det skulle dröja ända fram till 1972 innan utflyttningen började. 1975 upphörde fängelseverksamheten helt och resten av Långholmens centralfängelse tömdes.

Det fanns många som ville ”radera ut detta svarta minne av förtryck och nöd”, men Riksantikvarieämbetet och Stockholms stadsmuseum ville rädda byggnaderna i sin helhet. Efter en kompromiss revs på våren 1982 Centralfängelset, Rättspsykiatriska kliniken samt en del av arbetslokalerna. Övriga byggnader byggdes om till värdshus, vandrarhem, hotell och Fasta paviljongen blev Långholmens folkhögskola i LO:s regi.[7] Byggnaden ägs och förvaltas av det kommunägda bolaget AB Stadsholmen. Folkhögskolan flyttade sin verksamhet till Sundbyberg 2017. Därefter flyttade Jensen Grundskola Långholmen in i byggnaden.

Historiska bilder

[redigera | redigera wikitext]

Nutida bilder

[redigera | redigera wikitext]

Kända interner

[redigera | redigera wikitext]

Fängelset i populärkultur

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] Stockholms byggnader, sida 275
  2. ^ Kleberg (1990), sida 45
  3. ^ Kleberg (1990), s. 48-49
  4. ^ Kleberg (1990), s. 50
  5. ^ Kleberg (1990), s. 54
  6. ^ Kleberg (1990), sida 57
  7. ^ Kleberg (1990), s. 59

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]