Hoppa till innehållet

Bofors 40 mm automatkanon

Från Wikipedia
Bofors 40 mm luftvärnsautomatkanon L/60

Kanadensiska soldater med en Bofors 40 mm automatkanon.
Typ Automatkanon
Ursprungsplats Sverige
Tjänstehistoria
I tjänst 1934-idag
Använts av Se användare
Krig Andra världskriget, Indo-pakistanska krig och konflikter, Mellanösternkonflikten, Koreakriget, Indonesiska-malaysiska konfrontationen, Vietnamkriget, Sydafrikanska gränskriget, Falklandskriget, Gulfkriget, Irakkriget
Produktionshistoria
Konstruerad 1930
Konstruktör Bofors
Producerad 1932–idag
Tillverkare Bofors (1932–2006)
BAE Systems AB (2006-)
Varianter Se 40 mm lvakan m/48
Specifikationer
Vikt 1 981 kg
Piplängd 2 250 mm (L/56,25) utan bakstycke
2 400 mm (L/60) med bakstycke
2 500 mm (L/62,5) med flamdämpare

Patron/Laddning 40 × 311R
Kaliber 40 mm
Eldrör enkel- eller dubbelpipig
Mekanism lång piprekyl med i manteln kamkurvemanövrerad trekvartsautomatisk vertikal kilmekanism (fallande kil) och laddautomat
Eldhastighet 140 skott/min (vågriktad)
120 skott/min (lodriktad)
Utgångshastighet 881 m/s
Effektiv räckvidd 4650 m (med spårljus[1])
Riktmedel Primärt ringsikte

Bofors 40 mm är en svensk automatkanon utvecklad och tillverkad av Bofors, samt tillverkad på licens världen över.

40 mm lvakan m/36

[redigera | redigera wikitext]

Under mellankrigstiden ledde flygets utveckling, främst störtbombtekniken, till ökade möjligheter att träffa små punktmål, till exempel fartyg. För att möta detta uppstod behovet av väl fungerande snabbskjutande luftvärnskanoner. Utländska typer hade visat sig mindre väl lyckade, varför marinförvaltningen år 1928 gav ett uppdrag till AB Bofors att utveckla en prototyp till en luftvärnsautomatkanon av 40 mm kaliber. Efter att först ha studerat en halvautomatisk pjäs, lyckades företaget ta fram en helautomatisk kanon som vid provskjutningar uppnådde eldhastigheten 130 skott per minut. Utvecklingen var klar i oktober 1933 och kom att benämnas 40 mm lvakan m/36. Kanonen kom att bli Bofors största framgång någonsin. Den kom att licenstillverkas av flera andra länder, och under andra världskriget kom den även att piratkopieras i tusentals exemplar och deltog på alla fronter under beteckningen "The Bofors Gun".[2] Kanonen fanns också i dubbellavettage. Internationellt kallas kanonen generellt för Bofors 40 mm L/60.

L/60 varianter

[redigera | redigera wikitext]
  • 40 mm lvakan m/36 – Enpipig variant
  • 40 mm lvakan m/40 – Dubbelpipig variant
  • 40 mm lvakan m/36-43 – Dubbelpipig variant för luftvärnskanonvagn fm/43.

40 mm lvakan m/48

[redigera | redigera wikitext]
Bofors 40 mm luftvärnsautomatkanon L/70

Typ Automatkanon
Ursprungsplats Sverige
Tjänstehistoria
I tjänst 1951-Idag
Använts av Se användare
Produktionshistoria
Producerad 1947-Idag
Tillverkare Bofors
Specifikationer
Vikt 5150 kg

Patron/Laddning 40 × 364R
Kaliber 40 mm
Eldrör L/70
Eldhastighet 240 skott/min, senare 300 skott/min
Utgångshastighet 1005 - 1025 m/s beroende på ammunitionstyp
Effektiv räckvidd 12 500 m

Internationellt kallad Bofors 40 mm L/70, denna kanon har generellt varit lika lyckad som sin föregångare. Den har exporterats och licensbyggts av flera olika länder varav flera stormakter som till exempel Frankrike under beteckningen 40 mm mle51 t1.

Användning i Sverige

[redigera | redigera wikitext]

40 mm Lvakan m/48 Kanonen har bland annat ingått i arméförband såsom Lvakan-kompanier och i Lvbataljon 48. Fortfarande finns kanonen på flottans fartyg. 14 st pjäser har under 00-talet renoverats och modifierats med elektrisk drift och med en kupol med låg radarmålyta. Dessa pjäser benämns 40 mm Mk2 och återfinns bland annat på HMS Carlskrona, korvetterna av Gävleklass samt minjaktfartygen av Kosterklass. Även de nya finska minjaktfartygen av Katanpääklass har fått denna pjäs, men det är oklart om dessa härrör från de ursprungliga 14 ombyggda pjäserna eller om det är fråga om en separat beställning. Eldhastigheten är 240 skott/min.

Med en eldhastighet om fyra granater per sekund, användes i armén vanligtvis spårljusspränggranater. Med ett så kallat ögonblickligt högkänsligt spetsanslagsrör, kan kanonen också användas mot mark- och sjömål.

Lvakankompaniernas uppgift var vanligtvis att bekämpa luftlandsättning medan kompanierna i Lvbataljon 48 oftast fick uppgiften att understödja flygvapnets basbataljoner även om uppgiften att skydda viktiga transportvägar (broar etc) också har förekommit.

Vissa 40 mm lvakan m/48 modifierades under mitten av 1990-talet med ett laserbaserat direktriktningssikte kallat DIRSI. DIRSI bestod av kalkylator, gyroplattform och laseravståndsmätare. Detta möjliggorde beräkning av målbana, framförhållningsvinkel och automatisk utstyrning av pjäsen. Dessa pjäser tjänstgjorde inom försvarsområdes-lvkompanier (Folvkomp 95 DIRSI) och utjorde år 2000 det svenska försvarets enda markgrupperade eldrörsluftvärn. Även dessa pjäser avfördes till följd av Försvarsbeslut 2000.[3][4][5][6]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]